Vart är vi på väg?

10 poäng: ”Vi reser mot en stad som med andra ord kan vara en höjdhopparstaty i trä. En stad, sällan kallad för landets köttiga kranium”. Några gissningar? Ja med de ledtrådarna förstår jag att det var lätt att räkna ut det. Helt riktigt så är det Stockholm, Sveriges huvudstad jag är på väg till.

Jag åker baklänges på Statens Järnvägars Sovjettåg. En skramlig rödblå kanon som till sitt försvar nu för tiden ändå utrustats med eluttag. Det känns faktiskt lite lyxigt. Tänk att jag kan ladda mobilen. Andra klass har gjort en klassresa i dubbel bemärkelse sedan jag började lifta med upp till mina scener i Stockholm för några år sedan. Ute är det mesta sig likt. Sörmlandsslätten är en fröjdefull syn, vilken tid på året det än är. Men ändå är det svårt att känna igen sig. Som ett moln på horisonten.  Genom ett land som känns snett. Jag själv med min rygg mot mål färdas faktiskt framåt. Till skillnad från Sverige som med ögonen uppåt bara färdas längre och längre nedåt. Det är inte bara utomhus som det börjar bli riktigt kallt.

Kallt ute, kallt inne. Att jag när jag vandrar längs Götgatan, på väg för att berätta roliga historier ser en hemlös jag känner igen. Skämten jag ska berätta fastnar i halsen. När jag nu för säkert tionde gången går förbi denna person och alla de andra också för den delen, utan att lägga några pengar kan jag inte ens bemöta det gränslösa hat jag skapar mot mig själv. ”Man kan inte hjälpa alla”, skall ropen skalla. Det är svårt. Men jag kan inte ens möta deras blickar utan att inombords gå sönder. I det här scenariot är det visst jag som är offret. Och andra sidan kan det vara svårt att avgöra vem som egentligen är ett offer eller inte. En pensionär som hoppar från balkongen på ålderdomshemmet då hon inte får flytta till ett hem med sin man, som redan flyttat, och få den vård hon anser att hon måste ha. Är hon ett offer? En flicka som blir våldtagen av sex pojkar, sex pojkar som enligt Svea Hovrätt inte alls har gjort detta. Trots att flickan uttryckligen inte ville vara en del av denna aktivitet så är det nu fastställt att ett nej faktiskt inte är tillräckligt. Åtminstone inte enligt lag. Eller om man är kvinna.

10 poäng: ”Vi reser mot ett samhälle med fält i det blå”. Ni vet. Landet är nu mörkt, med sporadiska ljussken som hälsar snabbt innan jag försvinner igen. Det finns ljus i allt mörker. Men ikväll på väg hem med Statens Järnvägars transsibiriska regionaltåg mot Vingåker undrar jag bara en sak. Vart är vi på väg?

Katrineholms-Kuriren, 2013/10/05