Jag har åkt skidor för första gången. I Sälen faktiskt av alla ställen.
Trots alla års vägran i Båsenbergas backar så har jag nu alltså för
första gången åkt skidor. Och jag lever!
Varför åkte jag då just nu och varför i Sälen? Jo, som jag nämnde i
tidigare krönika så arbetar jag som fritidsledare och fritidsgården där
jag arbetar anordnar varje år en skidresa till Sälen för ungdomarna. Som
nybliven anställd så fick jag i år chansen att följa med. Under de år
jag själv gick på gården så var jag aldrig speciellt lockad av att följa
med. Jag höll på med andra idrotter när jag var yngre och hade inte
direkt något intresse alls för de alpina grenarna. När jag en dag kände
att det kanske skulle vara roligt att prova åka snowboard ändå, så
kändes det som att det var för sent. Alla kompisarna var så mycket
bättre och jag ville inte utstå förödmjukelsen så jag struntade helt
enkelt i skidbacken. Tills nu.
Jag gick ner till den lokala
alpinbutiken för att hyra skidor. Jag förklarade mitt ärende för
butiksägaren och när jag provat ut pjäxor så började han riva bland
skidorna. Han kändes lite som trollstavsmakaren Mr. Ollivander i sagorna
om Harry Potter. Fast istället för oändlig mängd kunskap om trollstavar
så hade han det om skidor. Eller något. Han plockade och letade länge
och väl bland hyllorna och mumlade saker för sig själv. Till sist fann
han ett par. Han knåpade och det smällde och till sist räckte han över
min trollsta… nej, mina skidor menar jag förstås.
Jag skulle
vilja tro att han visste exakt vad det var för skidpar han gav mig och
att han enbart genom att se på mig plockade fram just det par som just
jag behövde för att ta mig ner för backen helskinnad. När jag med gråten
i halsgropen började glida nedför backen med Anja Pärsons otäcka krasch
i färskt minne så var jag inte lika övertygad. Jag var mer övertygad av
att detta var mina sista sekunder i livet.
Men som av ett
trollslag så tog jag mig faktiskt ner för backen stående. Nu var det en
barnbacke med talande snögubbar, men jag tycker att det är relativt
oviktigt i den här frågan. Det kändes som ett mirakel, som trolleri.
Banne mej om inte stavarna jag fick var trollstavar trots allt.
Katrineholms-Kuriren, 2010/03/20
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar