Hur kunde det bli så här?

Huvudstaden, shoppinggata, 28:e november. Stan är redan pyntad till tänderna. Vi står vid tröskeln till advent och doften av glöggen räcker för att värma mig till nyår. Det spelar ingen roll var du vänder dig, här omfamnar julen dig vare sig du vill eller ej. Den första snön har fallit, eller slasken om man vill, men för mig ser det ut som en Charles Dickens-saga. För en sekund. Sedan ser jag neonskyltarna och i varje dörr står Ebenezer Scrooge.

Det nödvändigt onda börjar bli dags att få överstökat. Dags att handla alla dessa julklappar till de som varit tillräckligt snälla i år för att få en. Jag brukar aldrig ha problem med att hitta presenter att köpa. ”Den där passar till hen, och den där är nog bra till hen och den till hen och hen till den”. Och så vidare. Samma sak i år. Pengarna försvann så fort att jag önskar att någon kunde givit mig en fysisk julklapp med ett järnrör eller dylikt för att få mig att avbryta mitt maniska mönster. Dessvärre sågs inga hjälpsamma Sverigedemokrater till. Vid det här laget borde halva familjens julklappar vara klara. Åtminstone om man räknar antalet paket i min väska som taktfast dunkade i ryggen där jag promenerade mot tåget hem. Men halva familjens julklappar är inte klara. När jag går mot tåget går jag ”The walk of shame”, för den enda personen som verkar ha varit tillräckligt snäll i tomtens ögon i år – är jag själv.

Hur blev det så här? Hur kunde det ske? Jag har verkligen ingen aning, men det är ingenting jag kan förneka. Det har hänt. Både min själ och min plånbok har stora hål i sig som kvitton efter detta. Det fanns inget stopp, jag var Don Quijote anno 2012 och jag svingade mitt Visakort som ett svärd mot varje livsfarlig kortläsare som kom i min väg. På tåget hem kikade jag i väskan. Fem paket. Ja, just det. Jag glömde nämna den lilla detaljen va? Att jag fick alla paketen inslagna. Jo, ni förstår, det finns något dömande i blicken hos expediten som lägger ned ”Teenage Mutant Ninja Turtles-boxen” i kassen efter att ha fått nej på frågan ”Är det en present, vill du ha den inslagen?”. Hur jag vet det är oviktigt, låt oss bara fastställa att jag inte vill råka ut för en sådan situation. Igen.

Jag borde inte köpt sakerna, men det är inte hela världen. Jag får helt enkelt bara ta en vända till och skamlöst slanta upp. När jag sedan går min Walk of shame från butiken ska jag bara slappna av, blunda och drömma mig in i min Charles Dickens-julsaga igen. Och bakom ryggen höra herr Scrooge ivrigt räkna pengarna.

Katrineholms-Kuriren, 2012/12/01