Glöm inte människan bakom papperet

Min gammelmormor är världens kanske härligaste människa. Ända sedan jag var liten så har hon varit en stor del i mitt liv och hon är väldigt viktig för mig. Jag minns till exempel hur jag efter varenda fotbollsträning som liten tog cykeln hem till henne, ett stenkast från Vingåkers IP, för att fika och se på Jeopardy innan hemfärden.

Hon är en så rar liten tant, men dessvärre, sedan ett antal år, alldeles ensam hemma. Hennes livs kärlek och make gick bort för 15 år sedan. Nu på ålderns höst så är det klart att hon ska ha det så bra som hon bara kan, hon är gammal, hon ska få det hon behöver. Hon har också fått det via hjälp av hemsamariter och hjälpsamma släktingar. Men alla gamla behandlar vi inte lika bra. Det gör mig bestört.



När jag kom hem ifrån den första jobbarveckans sista nattskift på den nya arbetsplatsen så slog jag på tv:n en stund. I morgonsoffan var det debatt. Debatten handlade om huruvida gamla människor ska få leva tillsammans livet ut. Det handlade om ett par i från Eskilstuna som varit gifta i 63 år. Sextiotre år! Det är min livslängd gånger tre. Jag kan knappt föreställa mig att vara vid liv så länge, än mindre gift. Jag tycker det är helt fantastiskt, ett unikum, i min värld är det självklart att de ska få leva sina sista år tillsammans. Men verkligheten är något annat. Den äldre damen var dement och behövde särskild vård och var då tvungen att flytta. Hennes man fick inte flytta med.

Som så många andra så har detta berört mig. Ibland undrar jag om man inte bland alla papper glömmer bort att det är människor det handlar om, vars liv ändras totalt på grund av dessa beslut. Individer som har sina rutiner, sina intressen, sin kärlek. Men de är gamla, de skriker inte så högt. Det är rätt så enkelt att strunta i dem. Lär av det budskapet, ungdomar.

Min gammelmormor har så många gånger berättat historierna om hur hon och hennes man träffades, hur de bodde som nygifta och massvis av andra anekdoter. När hon flyttar ifrån sin lägenhet till ett boende så har hon med sig allt hon har kvar av sin man. Sina minnen. Minnena av den man hon levde med till den dagen han checkade ut.

Tills döden skiljer oss åt… Jag tycker att det låter som en självklarhet. Men tydligen inte.

Katrineholms-Kuriren, 2010/05/15