Sommaren närmar sig med storsteg och mina ögon kliar som aldrig förr av
den pollentäta luften. Men det är sådant som hör till så här års.
Vädret och den stundande semestern till trots, så mår jag inte så
bra. Ni förstår, detta är den andra krönikan jag skriver inom loppet av
en vecka. Det verkar onödigt tycker ni kanske. Det tycker jag också.
Anledningen till att jag inte skickade den första krönikan som jag skrev
var för att jag drabbats av en personlig tragedi som inte gav mig något
annat val. Mitt i allt så hände det som bara inte får hända. Jag känner
mig alldeles tom. Min senaste kärlek har lämnat mig.
Du var inte
min första, men du var ack så speciell. Sällan har jag känt ett sådant
band som jag kände till dig. Du hängde inte upp dig över saker som jag
tyckte om att göra, du verkade knappt irriterad. Därför känns detta så
oväntat.
Innan jag träffade dig så var jag mer inne på lite
större modeller. Den typen som är lite osmidigare men som klarar av lite
mer. Hos min senaste av den typen fanns det inte mycket att klaga på
egentligen, det var inte mycket som inte gick att genomföra. Det verkade
inte spela någon roll hur mycket jag än fyllde upp, det verkade alltid
finnas plats för mer. Det enda egentliga problemet var ju den otroliga
volymen. Det var inte bara en natt som mor och far väcktes av vrålet när
ansträngningen gick upp något. Att sedan låtsas sova när de kom in i
rummet var mer än pinsamt.
Min före detta påminde mycket om dig.
På samma sätt som du var hon lätt att ta med sig ut. Hon var inte bara
stationerad hemma. Dock så orkade hon aldrig med några längre utflykter
förrän hon sa det och man var tvungen att ta henne hem. Annars kunde man
välja att bära runt på henne, men det är ju ungefär lika roligt som det
låter. Därför var du så mycket bättre. Du hade en helt annan energi.
Sedan att du hade de snyggaste formerna jag sett skadade inte.
Nu
när du är borta känner jag mig vilsen. Känner mig handikappad. Som att
jag jag blivit av med en arm eller ett ben. Men jag antar att varje
kärlekshistoria har sitt slut. Jag hittar nog någon ny så småningom.
Kanske snart. Kanske om en lång tid. Vem vet. Tack för allt min käraste.
Du var en fantastisk dator.
Katrineholms-Kuriren, 2010/06/12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar