Behöver jag ens träna?

När jag tänker på mig själv så skulle jag nog inte kalla mig för en renlevnadsmänniska. När jag tänker efter så tror jag inte att någon jag känner skulle kalla mig renlevnadsmänniska. Och tänker jag efter ännu noggrannare så känner jag nog ett par som förmodligen inte ens skulle kalla mig människa. Jag är mer av ett slags nattmonster, stöpt i en rostig och läckande form som i sin tur skapat den deformerade karaktär med brist på karaktär som är den jag är idag. Men jag har en charmig personlighet.

Jag är inte särskilt duktig på saker som att äta rätt och dricka rätt eller ens klä mig rätt. Jag är en vandrande gråzon när det kommer till sådant. Det kanske tydligaste exemplet är att jag inte äter grönsaker eller frukt. Ja, jag vet att jag borde göra det, men jag antar att det är en av de sista kvarlevorna från mina barnadagar. Min sista skvätt av gammal hederlig småbarnstrots innan jag lämnar mina ungdomliga visioner och antivegetariska ställningstaganden i dörren medan jag kliver in i vuxenvärlden.

Men som sagt, min livsstil skulle förmodligen av en och annan person kallas ohälsosam med skiftarbete, dålig kost och brist på motion. Jag har insett att de personerna har helt rätt. Så jag bestämde mig för att förändra åtminstone en av sakerna. Mitt arbete kan jag inte påverka och att börja äta grönsaker är uteslutet. Så det fick bli motion. Jag skaffade ett medlemskap på den lokala ortens allra nyaste skrotlyftarverkstad. Nu skulle det bli skillnad. Detta var i september. Den enda förändringen som skett var att jag blev tvungen att flytta mitt pizzastämpel-kort i plånboken för att få plats med passerkortet till gymmet. Det var väl vad jag hann med de första fyra månaderna. Den planerade gympremiären fick vänta lite längre än vad jag tänkt.

Nu har den dock blivit avklarad! Fem år sedan jag senast tränade. Och det gick väl skapligt om man med skapligt menar att man fick en bild av hur otroligt klen man blivit under de här fem åren. Som en påminnelse av detta så vaknade jag dagen efter med en smärta som jag inte känt på... fem år säkert. Den kändes delvis bekant men ändå inte. Det var hemskt, ondskefullt. Som om en ångvält kört över mitt bröst för att platta till asfalten som opererats in i mitt bröst medan jag sov. Det är den enda förklaringen jag har till icke-flexibiliteten i mitt bröst. Det smärtade, bokstavligt och bildligt talat. Kanske är jag inte gjort för det här med träning. Behöver jag verkligen träna? Jag har ju trots allt en charmig personlighet.

Katrineholms-Kuriren, 2013/02/02