19 oktober, 2008 - 15.13
Vi kliver av tunnelbanan vid globen, går över den lilla bron över vägen och
där har vi kön. Jag får nummer 32 och min vän 33. Bara 19 timmar kvar till
släpp. Det är runt noll graders-strecket och det regnar lätt men det ska
krävas mer än så för att jag ska lämna den här kön.
20 oktober, 2008 - 09.00
Äntligen öppnar luckorna! Min näsa är snorig, mina ben skakar frenetiskt,
jag kan inte känna mina fingrar men snart kommer allt vara värt det. En
timme senare sitter jag på väg hem med tåget mot Vingåker. Jag tittar på dom
igen. Jag ler. Min kompis köpte till lördagen, jag till söndagen. Om knappt
fem månader nu ska dessa biljetter ge mig tillträde in i Globen. Där väntar
de allra heligaste. Där väntar Metallica.
9 mars, 2009 - 18.30
Nu öppnar de dörrarna och hittar snabbt till min plats, tredje raden
nedifrån, ynka 10-15 meter från scen, helt perfekt! 19 timmars köande en
Sibirisk vårdag var så värt det! Nu är det bara och vänta, om en halvtimme
börjar ju första förbandet. En timme senare ser man fortfarande inte skymten
av något förband och skivan som snurrar och skrålar ur högtalarna har närapå
gått runt två varv nu. Nåt förband kanske ställt in, det är nog därför det
dröjer. Så måste det vara intalar jag mig själv och det fungerar, känner mig
lite lugnare. Fem i åtta börjar det hända något, de tar fram kravallstaket
och skapar en väg fram till scenen. Kommer förbandet nu? Nej, det är...
METALLICA! Men vart är sångaren James?
Trumslagaren Lars greppar mikrofonen. Han börjar med att berömma gårdagens
spelning och tacka fansen som kom. Sedan säger han det som han inte får
säga. "Som ni ser är vi en medlem kort. James har haft en mycket, mycket
dålig dag och är på väg till sjukhuset." Säg det inte! Säg det inte! "Därför
kommer Metallica tyvärr inte att spela här i kväll." Och där tappade hela
Globen andan. "Men om det är något ni kan lita på med Metallica är det att
vi kommer tillbaka för att spela den här spelningen senare i vår. Vi är
väldigt, väldigt ledsna." Jag måste säga att det kändes som en ganska klen
tröst. Jag kämpade med att hålla tillbaka mina tårar, kunde ju inte börja
lipa när jag har min flickvän och hennes lillebror där, jag fyller ju för
guds skull tjugo om en vecka. Det är ju bara en konsert... Det var ett av
mina tyngsta ögonblick. Någonsin. I bilen hem sades inte många ord.
Men med facit i handen och en natts sömn att smälta det här så känner jag
att det är tur att Metallica är så snälla och kommer tillbaka. Visst
förlorar de intäkter om de inte gör, men de klarar sig ju rätt gott ändå. De
kunde ha gett oss våra pengar åter och enbart kommit till sommarens spelning
i Hultsfred men de kommer i maj som det lutar åt och ger oss vår show. Vår
show som vi väntat så länge, köat och frusit för att få se. Vår show som ska
få oss att känna att Nothing else Matters . Och ingenting ska få mig att
missa mina hjältar igen.
Viva la Metallica!
Katrineholms-Kuriren, 2009/03/11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar