Skam den som ger sig!

2005 - Tyvärr slut.

2006 - Försök igen nästa gång.

2007 - Bättre lycka nästa år.

2008 - Dags att ge upp kanske?

Jag har en tradition att i stort sett varje år så ger jag mig själv en skjuts av höga förväntningar och förhoppningar som sedan på en tid, någonstans mellan 5-45 minuter, vareviga gång grusas. Det börjar med att jag sitter där framför min dator med pumpande adrenalin, en fast, nästan psykotisk blick på skärmen, en vilande hand på datorns tangentbord och i den andra handen med ett krampaktigt grepp håller jag en telefon. 2007 hade jag till och med två telefoner. Fyrtio minuter senare sitter jag som lamslagen med tårad blick, skavsår på tummar och fingertoppar efter febrilt knapptryckande på både telefon och tangentbord och framförallt: Med en krossad dröm. Aldrig kommer jag få biljetter till Bruce Springsteen.

Måndag 26 januari, 2009.

Klockan slog kvart i tio och det var dags för rast. Gick in och lånade en dator i teknikprogrammets lilla datasal. Surfade in på Aftonbladet och blev påmind om att det är ju idag som det är släpp för "The Boss" konserter i Stockholm i sommar. Snabbare än jag hinner säga "Born to Run" har jag förflyttat mig till konsertarrangörens hemsida och klickar på Bossens nuna som pryder förstasidan. Läser att biljettsläppet är klockan tio. Det är ju om tio minuter! Klickar mig vidare in på biljettförsäljarens hemsida och registrerar snabbt en användare. Därefter börjar jag frenetiskt att uppdatera sidan för att inte hamna långt bak i kön. Fem över tio kommer en text som säger att släppet är uppskjutet till 10.30.

Klockan går och jag fortsätter med mitt till synes besatta knapptryckande. 10.40 Kommer en ny text som säger att ny preliminär tid för släppet är 10.55. Än är inte hoppet ute. Jag fortsätter med mitt uppdaterande som nu har lockat till sig klasskamrater. De ställer sig och försöker psyka mig med fraser som "du kommer aldrig att få några biljetter ändå" och "det är onödigt att sitta här" men jag viker mig inte en tum. Bara fortsätter att trycka.

Vid kvart över elva så kommer läraren in och säger åt mig att jag måste stänga av datorn och gå ut och jobba i verkstaden igen. Jag ber om nåd och förklarar för honom att han kan ta mitt studiebidrag, han kan ta mitt betyg men han kan inte ta mig ifrån den här datorn. Inte nu. En klasskamrat böjer sig fram för att stänga av datorn men med en mycket bestämd blick och några väl valda ord får jag honom att ändra sig. Läraren ger upp, klasskamraterna också. Nu är det djup fokusering.

Efter en timme och femtio minuters tryckande börjar en uppgiven känsla dra över mig. Jag börjar förstå att jag inte kommer få några biljetter den här gången heller.. DÅ händer det! Jag kom fram! Jag blir chockad och klickar mig vidare. Nej, jag loggades ut igen. 30 sekunders väntetid.. Nu kom jag in igen. Genomför bokningen, 2 biljetter. 30 sekunders väntetid.. Jag kan inte tro det. För första gången på fem försök har jag kommit fram. För första gången någonsin ska jag få se honom och hans band. Den största av de alla. Den fjärde juni på ett knökfullt Stockholms Stadion. Skam den som ger sig!

2009 - Äntligen!

Katrineholms-Kuriren, 2009/02/04