Åldersnoja

Nu börjar det te sig illa på allvar. Krisen är uppenbar.

Igår kväll så tänkte jag att jag skulle se på film, men jag var inte riktigt säker på vad. Gärna någon rolig kände jag, någon spännande. Jag valde Peter Pan. Och det var egentligen inte förrän jag plockat fram den som jag kände: men den här är ju inte särskilt spännande. Från mitt hjärta måste jag säga att jag känner mig mycket fundersam. Varför valde jag en barnfilm?

I skrivande stund är det tre dagar kvar tills jag fyller tjugo år. Jag har en ganska melankolisk syn på att fylla "den stora tvåan" och bli vuxen. Visst kan man tänka att man blir ju inte vuxen bara för att man fyller tjugo, jag vill så gärna tänka så. Men jag kan inte. Har börjat se små fragment här och där av att allt inte står rätt till. Som att när jag kommit ner till mitt extrajobb på fritidsgården i Vingåker och blivit erbjuden kaffe har jag fått en alldeles varm känsla i bröstet. Det är inte känslan av att jag tänker att det är så det kommer att kännas snart, utan det är känslan av välbehag; Gud vad gott det skulle vara med en kopp! Vet att det är aningen sent i livet att kalla sig "lillgammal" men det är så jag känner mig.

När jag var femton drabbades jag av ett höftfel som fram till idag ingen läkare lyckats fastställa vad det är för något. Att få ett höftfel när man är i sina mellersta tonår och på grund av det behöva sluta med idrottande känns ju inte så ungdomligt och hippt, inte heller särskilt macho. Vore ju lite häftigare om man varit tvungen att sluta på grund av att man slitit sönder ledbandet eller ha fått benet avtacklat. Än dock så tycker jag att det är helt okej att kunna skratta åt det. Viktigt kan jag känna att ha distans nog att låta folk driva med mig lite grann. Till exempel frågade min pappa mig en gång för ett par år sedan hur det känns att vara sjutton och fången i en sjuttioårings kropp. Tyckte inte det var roligt då men han hade faktiskt rätt och hur jobbigt det än är ibland så är det väldigt sorgligt kul när man tänker på det. Två generationer och fyrtio år yngre än min farfar är han ändå fräschare i kroppen än vad jag är. Det är ödets ironi det.

En annan sak som jag misstänker kommer att hända mig nu, och det är lite deja vu-känsla över det hela, är att min telefon kommer att börja ringa allt oftare. Samma sak hände nämligen när jag fyllde arton. Jag behöver väl egentligen inte ens berätta om vad de som ringde ville. Men det ska bli väldigt spännande och höra vilka "gamla kompisar" som hör av sig nu när man fått tillträde till den allra heligaste butiken för många.

Filmen jag valde ser jag som ett tecken från mitt undermedvetna. En sista kraftansträngning, uppmanande att streta emot, att likt Peter Pan vägra bli vuxen. Och jag förstår att det är vad jag måste försöka göra. Men förutsättningarna är inte de samma för mig. Här finns inget soldränkt "Landet Ingenstans" med pirater som jagar mig. Här i ett midvinterland är jag piraten och jag är den jagade, fast vår omvända Kapten Krok har två händer men dock inget hår. Till skillnad också från Peters glömda pojkar har vi inga pilbågar, vi får via våra armbågar försöka ta oss fram nu när vi ska ut och söka jobb på den allt skralare arbetsmarknaden.

Då är det en rätt lockande tanke att bara skita i alltihop, dra täcket över huvudet och fortsätta vara barn ett tag till.

Katrineholms-Kuriren, 2009/04/04