Cynikern i mig

Var ser du dig själv om fem år? Har aldrig gillat den frågan. Mer en hybristermometer än ett mätverktyg för ambition. Men visst, vi kan leka leken. Låt oss börja.

Jag tänker att jag nog ändå bor kvar i Vingåker. Förmodligen så har vi sålt huset. Det blev nog en god affär. Jag hade nog hoppats på att få ut lite mer, men det var absolut helt okej. En bra grundplåt för framtida bohag blev det i alla fall. Hoppas jag.

Barnet har börjat spela golf med mig. Mamman förstår sig inte på hur man skiljer hastigheten på en putt från två till tjugotvå meter så henne har vi inte lyckats få med på tåget. Men det gör inget, för golfen är ju vår grej. Det tror jag. Nej mamman är hemma och bakar medan minstingen röjer runt som en orkan. Det är ju egentligen mer av en dröm än en vision. Mamman tycker ju inte alls om att baka.

Ja, visst hoppas jag på en idyllisk framtid, hybristermometern kokar kanske inte men visst har den stigit några grader. Cynikern i mig har svårt att tänka så långt. Cynikern i mig tänker på Donald Trump och kärnvapen, om SD-märkta diplomater och bostadsbubblor. Cynikern stressar över pengar och tid i tid och otid samt över att förmågan att se ljus är på väg bort och att allt snart är cyniskt grått. Men cynikern känner fortfarande av oron så hoppet är ännu inte helt dött. Men ibland är det nära. 

För vad spelar det för roll vad jag planerar för i min lilla bubbla när världen utanför försöker sticka sönder den med nålar hela tiden. Spelar det i sammanhanget någon roll när barnet som fyllde ett i förrgår (grattis älskling) kan ha på sig den lite för stora tröjan med enhörningen. Den som hon fick av den fantastiskt välartade afghanske killen som blivit något av en del av familjen. Den här killen som jag lärt känna och som bryr sig om mitt barn så mycket att han köper henne en present på hennes ettårsdag för sina enstaka fickpengar. Spelar det någon roll egentligen när hon kan ha tröjan som han gav henne när hon fyllde ett, när det ser ut som att han inte kommer vara här och fira henne när hon fyller två. För en vecka före barnets ettårsdag fyllde han själv arton. Arton, vuxen. En sekunds skillnad från sjutton och ett barn. Vi bygger inga murar i det här landet, men vi stänger en och annan dörr.

Jag kan inte se var jag är i eftermiddag, än mindre om fem år. Jag hoppas att min familj får vara frisk. Det kanske inte är ett ambitiöst mål och ingen kan väl kalla det för hybris. Men om jag ändå ska kika i spåkulan så ser jag barnets sexårskalas. Pappa har köpt golfklubbor. Mammans brända bullar ligger på bordet. Hela familjen är på plats. Trump blev inte omvald och Sverige visade igen i valet att vi blivit ett varmare land. Vi byggde inga murar. Vi bygger väggar och tak. Vi öppnar dörrar. Tillsammans. Hybristermometern har smält. Låt oss börja.