Not you too

Två dagar har det gått sedan den andra säsongen av Stranger Things släpptes. Nio avsnitt. En dag har det gått sedan jag såg färdigt det sista. Jag förväntar mig ingen applåd, men träffar ni mig på stan kan ni ju gärna ge mig en klapp på huvudet.

Stranger Things är tv-serien jag väntat på hela mitt liv. Att jag hann bli nästan 30 är inget som helst hinder för att känna mig väldigt besläktad med barnen i de fem huvudrollerna. Jag har alltid varit svag för filmer där barn har huvudrollen. E.T., Goonies, Super 8, Gremlins, Stand by me. Alla är de personliga favoriter. Det triggar något. En rätt go’ tid där man fäktades med pinnar, gjorde pilbågar av slyskott och byggde kojor i skogen. Konstigt egentligen, trots all tid i skogen som barn  och alla historier om det så hittade vi aldrig någon gömd porr när vi var ute och lekte. Det har ju varenda person som någonsin satt sin fot mellan fyra träd gjort. Tror inte jag känner någon som inte någon gång hittat en kasse fuktskadade FIB Aktuellt. De i princip tittade på skogen och skogen kastade porren i ansiktet på dem. Men inte vi. Det blev folk av oss ändå. Hur som helst. 

Stranger Things utspelar sig i den lilla staden Hawkins och via omständigheter jag inte orkar förklara (se!) så kommer antagonisterna i kontakt med ett parallellt universum som de kallar ”The upside down”. Där är allt mörkt, dött och ondskefullt. Jag var inte beredd på att Stranger Things skulle bli den perfekta metaforen för det Sverige som krupit fram de senaste veckorna. Medan jag gått omkring i min ganska tråkiga, men rätt trygga värld så vandrar i stort sett varenda kvinna omkring i The upside down. Till skillnad från tv-serien så visste jag om att platsen existerade men jag kunde inte drömma om att det fanns så många monster där. Inget Skuggmonster kommer i närheten av att vara lika otäcka.

Jag skulle nog inte säga att jag varit ett monster i mitt liv. Men jag har inte varit perfekt. Jag klappade också tjejerna i rumpan på högstadiet. Mekaniskt. Jacka, väska, klapp, ses imorgon. Typ. Det var ett annat liv sen och nyss. Och så tänker jag på min ettåring. Not you too. Aldrig du också. Vad kan jag göra nu för att hon aldrig ska behöva träffa på de monster som lurar. Inte ens den lilla sortens monster hennes pappa var. Jag kan se till att aldrig misstro de som vågar prata och detta utan att för den delen ge upp tron på rättssamhället. Jag kan separera de två. Att aldrig acceptera strukturell sexism. Att sätta ned foten, kliva in, att stå upp mot monstren. Som barnen gör i Stranger Things. Släktskapet finns där, jag känner det varje sekund jag tittar. Aldrig ska jag bara titta. Det vill jag inte ha en ryggdunk för. Men ser ni mig bryta mot dessa självklarheter på stan så ge mig gärna en klapp på huvudet. Hårt.