Jag är lite av en loner. Det är utrikiska för ensamvarg. Är inte typen som har massor av vänner, mer några få som delar prispallen. Som att det vore en vinst. Spöstraff är väl också en utmärkelse om man verkligen vill. Dels beror det nog på ganska höga krav på de jag umgås med. Dels beror det nog på att jag inte orkar engagera mig, för stora projekt har en tendens att bli liggandes i mitt liv. Fast mest beror det nog på att jag är en rätt jobbig människa. Låter det intressant? Hör av dig.
De flesta av mina vänner bor utomsocknes. De som förr fanns har flyttat nästan allihop. Vi är några starka som hänger kvar, några få som stretar emot och intalar oss att Vingåker är en fantastisk plats att bo och verka. Det är ju så, det kan bara vara lite ensamt. Mina närmsta vänner bor en timmes tågresa bort och även om vi pratar dagligen i vår lilla gruppchat så ser jag de väldigt sällan. Tyvärr. Det är mest när vi har något jobb tillsammans på nåt litet tillhåll i nån liten håla, ropandes penisvitsar för främlingar. Jag förstår att det kan låta romantiskt, men jag önskar att det blev av lite oftare. Med eller utan penisvitsar. När jag tänker på det känns beskrivningen av mina vänner som något man kanske gjorde i tonåren. Man ljög och sade till sina kompisar att man träffat en tjej på sommarlovet som tyvärr inte bor här, men att hon helt klart finns i verkligheten. ”Vad sade du? Vad hon heter? Det vill hon helst inte att jag berättar. Nej, hon är lite av en kändis också, sade jag inte det? Jo, så är det.” Men mina vänner finns i alla fall i verkligheten. Skit samma vad de heter.
Det är inte så att jag är trött på att vara pappaledig, tvärt om. Jag älskar varenda minut av det. Jag är dock inte lika säker på att barnet känner det samma. Jag kan märka ibland att hon tittar på mig med ömkande blick. Hon har fått en massa småkorpulenta bebisvänner genom att mamman i jämförelse med pappan är ett socialt geni. Hon kan inte rulla ut barnvagnen på trottoaren utan att rulla den in i minst två mamas med tillhörande bebisar. Jätteroligt för henne - och för barnet. Allt detta säger hon bara genom att se på mig. Det jag vill säga är väl just det. Här är jag, seeking a friend for the end of the world. Eller for the end of the pappaledighet, vad än kommer först.
De flesta av mina vänner bor utomsocknes. De som förr fanns har flyttat nästan allihop. Vi är några starka som hänger kvar, några få som stretar emot och intalar oss att Vingåker är en fantastisk plats att bo och verka. Det är ju så, det kan bara vara lite ensamt. Mina närmsta vänner bor en timmes tågresa bort och även om vi pratar dagligen i vår lilla gruppchat så ser jag de väldigt sällan. Tyvärr. Det är mest när vi har något jobb tillsammans på nåt litet tillhåll i nån liten håla, ropandes penisvitsar för främlingar. Jag förstår att det kan låta romantiskt, men jag önskar att det blev av lite oftare. Med eller utan penisvitsar. När jag tänker på det känns beskrivningen av mina vänner som något man kanske gjorde i tonåren. Man ljög och sade till sina kompisar att man träffat en tjej på sommarlovet som tyvärr inte bor här, men att hon helt klart finns i verkligheten. ”Vad sade du? Vad hon heter? Det vill hon helst inte att jag berättar. Nej, hon är lite av en kändis också, sade jag inte det? Jo, så är det.” Men mina vänner finns i alla fall i verkligheten. Skit samma vad de heter.
Det är inte så att jag är trött på att vara pappaledig, tvärt om. Jag älskar varenda minut av det. Jag är dock inte lika säker på att barnet känner det samma. Jag kan märka ibland att hon tittar på mig med ömkande blick. Hon har fått en massa småkorpulenta bebisvänner genom att mamman i jämförelse med pappan är ett socialt geni. Hon kan inte rulla ut barnvagnen på trottoaren utan att rulla den in i minst två mamas med tillhörande bebisar. Jätteroligt för henne - och för barnet. Allt detta säger hon bara genom att se på mig. Det jag vill säga är väl just det. Här är jag, seeking a friend for the end of the world. Eller for the end of the pappaledighet, vad än kommer först.
Finns det någon pappa i Vingåker som skulle kunna tänka sig att bära korset som är att göra mig sällskap någon gång? Jag är ganska introvert, jag har en del specialintressen men har ganska bra koll på mycket. Jag tvagar mig dagligen, vill bara vara tydlig med det. Jag gillar Sverige, men är ingen Sverigevän i den otäcka bemärkelsen. Jag är mellanmjölk. Men jag har ett gulligt barn och det vore kul om hon kunde få träffa någon annan som är tre äpplen hög, inte bara sin likstele far. Låter det intressant? Hör av dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar