Med skräckblandad förtjusning

Det var en lämplig temperatur när jag cyklade till jobbet i måndags. En klar himmel och en dyngsur cykelsadel. Nu sveper snart dimman in över byn. Kyrktornet som sträcker sig så högt det når för att se någonting över det fuktiga täcket. En mycket lämplig scen för starten på höstterminen.

Höstterminen har alltid kommit med ett nytt paket känslor att ta med sig i ryggsäcken. Från nervositeten den första skoldagen till oron den sjunde och den trötta, trötta gymnasietiden. De sista snart tio åren har det handlat om nedräkning till nästa semester. Ett helt jäkla år kvar. Då passar årets upplägg bättre för mig. Jobba tre veckor, hemma fyra månader.

Nu lär det inte bli någon semester precis, men fy Hälsingland vad jag längtar efter att vara föräldraledig. Jag har ju fått smyga igång det lite under semestern. Ett antal veckor då barnet gått från att ligga still och rulla till destinationerna hon siktat på, till att ömsom krypa ömsom simma runt på golvet i världsrekordfart som en mini-Sarah Sjöström. Hon utvecklas på ett så fantastiskt sätt hela tiden. Fantastiskt otäckt också, som när hon ställer sig på knä och släpper taget om det hon stöttat sig emot, för att stå där och balansera. Som ett Jenga-spel, där man dragit ur den sista lösa klossen. Sekunder innan tornet ramlar i golvet. Allt som oftast går det bra. Mest så blir barnet arg över fysikens lagar som inte alls verkar vilja anpassa sig efter hennes agenda, men sedan så försöker hon igen. Och igen. Och igen. Förr eller senare så kommer gravitationen släppa på några av sina bojor. Den dagen kryper närmare med skräckblandad förtjusning.

Jag har en oro för de kommande fyra månaderna. Jag tror att den är befogad. Under den skitiga rustningen som är jag så är jag en helt oduglig person på det mesta. Mamman som nu varit hemma i dryga nio månader har verkligen gjort ett storartat jobb med barnet. Hon följer alla kurvor, hon utvecklas på ett fantastiskt sätt. Hon lämnar över en rund, glad och välservad bebis till mig utan någon som helst instruktionsbok. Det är inte så mycket det att jag tror att jag ska ha ihjäl henne. Bara ha sönder henne lite. Det är illa nog. Jag drömde nyligen att istället för att börja gå så började hon krypa. Baklänges. Alla rörelser klockrent som det ska se ut, ett vackert samspel mellan armar och ben. Problemet var bara att allt gick baklänges, som något hämtat ur Twin Peaks. Det är jag orolig för, att mammans fina arbete ska raseras av att jag bara… är mig själv.

En sekund tänker jag så, nästa så längtar jag så oerhört till nästa vecka. För det är ändå så att oavsett vad som händer och oavsett vad folk säger så kommer jag hävda att två kryp bakåt också är ett steg framåt.