Vad var det som hände?

När lugnet har lagt sig och eftertexterna rullat så sitter jag ensam kvar. Det är alldeles tyst. Sändningen är slut, familjen sover. Vad var det egentligen som hände? Jag kommer ihåg att det var musik och lampor och programledare med en accent som Tintin-dubbarna inte kunde gjort mer stereotypisk. Hörde jag joddling? Stod en man med enormt midjeomfång och multipla personligheter och sjöng ett Disney-plagiat? Och gjorde jag precis verbala övergrepp på merparten av de europeiska länderna? Befogat dock, jag menar sex poäng Norge?!

Egentligen är det bara fånigt. Jag bryr mig ju inte ens om Eurovision Song Contest. Inte alls. Planen var ju inte ens att titta från början, det var på sambons inrådan som vi valde bort favoritserien till förmån för musikspektaklet. Motvilligt skall tilläggas gick undertecknad med på detta. Men när det sedan väl är igång så är det som en annan lampa tänds i mitt huvud. 

Det är inte en bra månad i det lilla huset just nu med hockey-vm, allsvenskan, slutspurt i premier league, och lite otippat - eurovision-finalen. Problemet ligger inte i att någon i familjen har ett brinnande intresse för sport. I alla fall är det inte ett stort problem, även om vi bara har en tv, utan problemet utgörs till största del av att den personen med sportintresset också är en väldigt… låt oss säga engagerad person. Den här personen lider med sitt lag i motgång och flyger med sitt lag i medvind, även om det varit mycket lidande de senaste åren.

Jag vet inte om ni anar vem i familjen det är, men det är inte halvåringen och det är mer sannolikt att hunden skulle vara övertänd på omgång 8 i Allsvenskan än att sambon skulle vara det. Det lämnar mig. Så. De många motgångarna de senaste åren har färgat bilden hos min sambo för vad sport går ut på. I hennes ögon är det något man tvingar sig att se, för att under tiden kastas fram och tillbaka i en emotionell centrifug för att slutligen lämnas dränerad på glädje och livslust. Hon kom in i mitt liv lite för sent, storhetstiden för alla mina lag har passerat även om Djurgården just nu är en fröjd att se. Synd då att jag för tillfället ligger och krampar i njurstenssmärtor så mina glädjeyttringar liknar mycket förlorar-ångestvrålet.

Så vad var det som hände? Jag började att skriva några tweets under tiden som tävlingen pågick. Det blev några fler. I slutet av kvällen räknade jag det till runt 70 meddelanden. Allt från observationer till rätt grova påhopp mot de andra ländernas obetydlighet när de inte gav Sverige en tolva. Jag står inte för det. Jag förstår det inte. Jag gillade inte Robin Bengtssons låt särskilt mycket. Det är bara det att SEX POÄNG NORGE?! Må det hagla på ert Syttende mai!