#GoEmma

Det finns saker jag är mer rädd för än några andra. Först och främst tanken på att dö. Att inte vara, sluta existera och försvinna ur mina käras medvetanden. Sedan det rakt motsatta, att mina nära och kära inte ska få behålla hälsan. Att någon i min familj eller närhet ska bli sjuk eller skadad på något sätt. Det tredje är egentligen samma som nummer två, men det är den oron i kvadrat och det är att det skulle hända halvåringen någonting.

När halvåringen var en halvdag fick hon svårt att andas, hon fick slangar och nålar och bandage och tårar, tårar som hon inte kunde dränera bort utan som höll på att kväva henne istället. Hon hade två cystor i sin näsa som gjorde att tårkanalerna täppte till. Hon kunde inte äta för att hon inte fick någon luft. I nio dagar stannade vi på sjukhus. 

Innan vi fått besked så satt jag o mamman och pratade om saker och tänkte på andra saker. Vi tänkte tänk om. Tänk om cystorna inte går att göra något åt. Tänk om hon har hela huvudet fullt av dem. Ska hon inte få uppleva de för ett barn oändligt långa somrarna? En dag gick och två, sedan fick vi svaret att allt var fint. Tacksamheten till den svenska sjukvården och tacksamheten till universum var lika oändligt som universum självt.

Det var i helgen jag fick höra talas om Emma. Lilla Emma på fyra år som älskar att klä ut sig, sjunga och leka. När hon just fyllt tre fick hon beskedet att hon hade en inoperabel hjärntumör. Lilla Emma har strålats, fått cellgifter och opererat hjärnan. Hon är bara fyra år. Hon ska cykla, sjunga ”Let it go” och göra sin mamma och pappa tokiga på alla de sätt en fyraåring kan. Men istället vilar hon mest. Liten och trött. Den svenska läkarkåren har sagt att de gjort allt de kan för Emma.

I sin desperation har familjen sökt sig utomlands och hittat ett sjukhus som kan behandla Emma. Men det är dyrt, familjen kommer behöva vara på plats i nio månader och kostnaderna uppgår till nära två och en halv miljon kronor. Vi lever i en otäck tid, men samtidigt i en fantastisk. Emmas pappa drog igång en kampanj på internet och på några dagar har man i skrivande stund fått ihop 243,030 dollar av de 250,000 man behöver. Jag vet att min och mammans rädslor inte går att jämföra, vi levde inte på ett sista hopp utan hade hela tiden klipporna Liselott, Josefin och de andra fantastiska människorna på Neo i Eskilstuna som lugnade oss. Min tacksamhet är evig. Men jag kan ändå på något plan förstå en del av familjens skräck, de som inte har någon som lugnar, de som bara har ett sista hopp. Jag tänker på Emma mest hela tiden, jag hoppas att allt ska gå bra. Hon förtjänar som alla barn många oändligt långa somrar.

Om du kan så avvara en slant för Emma, ge henne chansen att bli frisk. Gå in på goemma.se eller swisha till 0767 - 608 360.