Lite mindre ensam

När jag var liten var jag en sportkille. Det var hela min identitet. Jag såg all sport på tv, jag läste all sport i tidningen, jag scannade text-tv flera gånger om dagen och jag idrottade själv. Det fanns inte plats för mycket annat i mitt liv.

Jag spelade fotboll, volleyboll och golf. Jag var ingen jättestjärna på något, men jag var rätt bra i alla fall. Framför allt älskade jag det. Jag hade min väg utstakad, jag visste exakt vad det var jag ville göra. Men så en dag i juni så tog det stopp. Det är en händelse jag återkommit till många gånger, men det är något som präglat mig. En solig dag gick min kropp sönder och efter ett par månaders kämpande fick jag lägga ned all sport. Från att ha fullständig koll på vem jag var och att vara helt trygg i det, till att vara mer vilsen än någonsin. Utanför laget. Ensam.

I början satt jag bara hemma. Ibland satt jag på fritidsgården, men oftast hemma. Vid datorn. Vem skulle jag bli nu, vad skulle jag göra? Jag började intressera mig för film. Maniskt. Sedan musik. Många olika intressen följde, alla med den gemensamma nämnaren att jag kunde snöa in på det hemma. Till sist på gymnasiet, via en elbas i ett glamband hittade jag standupen och skrivandet. Men innan det fanns något som var ständigt närvarande i mitt liv: spel.

Jag fann ett nytt sammanhang i spelens värld. När jag var tonåring blev jag ordförande i en förening som arrangerade LAN. Tro det eller ej, men det fanns vid ett tillfälle TRE föreningar i Vingåker som arrangerade lan, det vill säga ett evenemang då man tillsammans med andra kopplar ihop sina datorer i ett rum och främst spelar med varandra. Här fick jag ett sammanhang och hela tiden fanns spel som det centrala. Där träffade jag nya vänner och precis som på golfbanan var jag ingen superstjärna. Men jag var rätt bra i alla fall.

Under våren har jag varit ansvarig för en turnering i spelet Counter-Strike där ungdomar från Vingåker fått tävla mot varann. Målet var att sätta ungdomarna i ett sammanhang där de var tvungna att prata med varandra för att styra upp matcher och spela dem. På så sätt kunde vi kanske minska de avstånd som funnits tidigare. Jag har med facit i hand kunnat se att det funkat ganska bra. Killar (bara killar tyvärr) har kanske inte blivit vänner, men de känner numera till varandra på ett annat sätt. De pratar. Må hända att man kan ha moraliska aspekter på innehåll, men det är ett kontrakt värt att skriva på och har den arenan fått en enda kille i det här fallet att känna sig lite mindre ensam så är det värt allt. Jag vet det.