I bubblan finns ingen plats för nycklar

Hurra! Fredagen är över. Äntligen helg. Några kravlösa dagar i vårsolen. Frihet! Men så kom det plötsligt ändå. Vemodet. Pang! Det stora tunga vemodet rullade in som ett skenande tåg. En skenande lastbil. Rakt in i Stockholms hjärta. Rakt in i bröstet på tio miljoner människor.

Jag lyssnade på Sveriges Radio från att jag gick hem från jobbet på fredagen till att jag gick och lade mig på lördagen. Jag kunde inte släppa det. Ett sådant brott i vardagen. Ett sådant brott mot ett folk. Jag minns ingenting från det att jag gick tills det att jag kom hem. Jag minns inte ifall jag låste min dörr när jag gick från jobbet eller om jag låste upp min dörr när jag kom hem. I den bubblan finns inte plats för nycklar.

Jag vet inte om det behövs fler texter om vad som hände. Jag tror inte att en enda känsla är utelämnad. Chocken, ilskan, sorgen, föraktet, ångesten, glädjen, tacksamheten, skulden? Känslorna spretade verkligen åt alla håll, från det första plinget i telefonen till den vackra demonstrationen på Sergels torg. Oförståelsen är väl någonstans nyckelkänslan, åtminstone för mig. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hänt, hur det kunde hända eller varför det hände.

Åhléns och Drottninggatan. Jag måste gått där femhundra gånger känns det som. Senaste gången var i torsdags, en kort sväng i solen mellan två tåg. Ett drygt dygn innan vansinnesdådet. Jag ska inte säga att jag känt särskilt mycket när jag läst om Berlin och om Nice. Det har varit hemskt och bilderna har gjort en illa till mods, men det har varit abstrakt. Jag har inte kunnat relatera eller kunnat förstå, inte på riktigt. Men att se en lastbil stå parkerad i väggen på en butik jag besökt så många gånger, på ett övergångsställe där jag själv gick med hörlurar och tittade i telefonen bara en dag tidigare. Då känns det i magen. Då känns det i bröstet. Då känns det överallt. Jag tänker inte så mycket på att det kunde varit jag, men scenen för mig blir tydligare. Så känner vi nog allihop. Nästan alla av oss har gått där.

Men brottet i livet tar till sist slut. Vardagen går vidare, vare sig vi vill eller inte. För de flesta av oss. För vissa blev det en solig fredag i april, men aldrig lördag. Däremot var det en söndag där tiotusentals fanns för de som inte kunde närvara. Jag var där på torsdagen, på måndagen när jag vaknade var jag fortfarande i själen hos dem på söndagens möte. En annan bubbla, något mer hoppfull mitt i allt. Ganska behaglig att andas i. På väg till jobbet stack det hål på bubblan. Vardag igen. Var fan är mina nycklar?