Det var årlig mässa i Duveholmshallen med massor av företag som ställde ut. Typ 1999. Jag tror att Drömhus var där och mimade. Vid en station längs mässans slingriga vägar fanns det en utställare där man kunde testa att sparka en fotboll och få hastigheten uppmätt. Där stod pappor på rad för att visa att just de var starkast. Given succé givetvis och för att göra det ännu bättre så stod det en lång gänglig man med rätt diskret lugg och var skön farbror. Det ensamt hade nog räckt för att få kön att ringla sig lång, åtminstone räckte det för mig som fotbollsknatte. Det var inte varje dag man fick göra en high-five med Thomas Ravellli.
Samma sak var det vid något annat tillfälle. Börje Salming stod där och signerade stora reklambroschyrer med damer som poserade i Salming-underkläder. Jag hade hockeybilder med Börje och eftersom jag sög i mig allt vad idrott var vid den tiden via Sportspegeln hade det inte spelat någon roll ifall det var Mats Sundin eller Håkan Carlqvist som stod där och signerade. Det hade varit lika stort för mig i alla fall. Man vet aldrig vilka som blir ens hjältar och att en dag få träffa någon av dem är ofta en helt utomjordisk upplevelse. Jag mötte Peter Forsberg på Birger Jarlsgatan i Stockholm förra året och kissade nästan på mig av upphetsning över detta. 27 år gammal. Jag vill betona att jag MÖTTE honom, jag hälsade inte ens. Jag bara passerade honom, så nära dock att jag kunnat lukta honom i örat. Men det gjorde jag inte. Min sambo var med. Risken finns att man blir besviken förstås, särskilt om man möter sina idoler under fel former, men är förutsättningarna rätt så kan det ge guldkant för en människa resten av livet.
Samma sak var det vid något annat tillfälle. Börje Salming stod där och signerade stora reklambroschyrer med damer som poserade i Salming-underkläder. Jag hade hockeybilder med Börje och eftersom jag sög i mig allt vad idrott var vid den tiden via Sportspegeln hade det inte spelat någon roll ifall det var Mats Sundin eller Håkan Carlqvist som stod där och signerade. Det hade varit lika stort för mig i alla fall. Man vet aldrig vilka som blir ens hjältar och att en dag få träffa någon av dem är ofta en helt utomjordisk upplevelse. Jag mötte Peter Forsberg på Birger Jarlsgatan i Stockholm förra året och kissade nästan på mig av upphetsning över detta. 27 år gammal. Jag vill betona att jag MÖTTE honom, jag hälsade inte ens. Jag bara passerade honom, så nära dock att jag kunnat lukta honom i örat. Men det gjorde jag inte. Min sambo var med. Risken finns att man blir besviken förstås, särskilt om man möter sina idoler under fel former, men är förutsättningarna rätt så kan det ge guldkant för en människa resten av livet.
För några år sedan blev det ett väldigt liv när det avslöjades att Justin Bieber skulle ta motsvarande 17000 kronor för en ”meet and greet”. Kampanjer om huruvida Bieber verkligen behöver de tusentals kronor per tonårsskalle och ifall detta inte var ett sätt att stänga ute de fans som inte har råd och lämna de att stå bakom det bokstavliga VIP-staket de inte har tillträde innanför. Men Justin är ung, han är del av en större maskin, han kan bli ursäktad. Men när Metallica tar över 22000 kronor för att ge sina fans en chans att få träffa dem, då finns det inte längre några ursäkter. Att ge tillbaka ingår kanske inte i kontraktet för offentliga personer, men det måste finnas gränser. Är en guldkant bara tillgänglig ifall du kan betala guld för den? Nu stod inte Thomas Ravelli och var skön farbror bara för att han älskade det och jämförelsen är inte riktigt rättvis. Men principen är någonstans den samma. Han skickade ingen faktura till mina föräldrar för en high-five.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar