Jag läser mina egna texter och märker att jag ofta börjar
med att skriva om vädret. En enkel väg in, lagom allmängiltigt, alla kan
relatera. Alla har en åsikt om vädret. Men den här hösten ser jag andra
orosmoln vid horisonten.
Såg ni? Snyggt, Henrik! Och nu talar han om sig själv i tredjeperson medan han beskriver sina egna texter. Väldigt meta.
I november blir jag förälder. Det är stort. Större än vad jag kunde tänka mig rent av. Det lilla knytet är inte ens här men redan är jag förändrad i grunden. Jag tänker annorlunda om saker, jag bryr mig mindre om ting. Jag ser med andra ögon på världen. Men ibland kan jag känna igen mig.
Likt andra blivande pappor har jag med få månader kvar dragit igång med ett litet projekt jag kallar "väggen, en studie att gå in i den utan att förlora förståndet (men bara nästan)". För precis som det är dags att börja förbereda bb-packning och läsa klart pappalogi-boken jag köpt så kändes det ändå som att läget var rätt - och jag menar verkligen så där så det känns hela vägen ned i botten på magen-rätt – att byta panel på mitt lilla hus.
Men precis som känslan riktigt slog i botten på magen så gjorde den nog också ett pyttelitet sår i den. För nu kan jag känna att det börja skava lite där nere. Inte sådär jättemycket, men tillräckligt mycket för att det ska kännas pyttelite jobbigt. Det börjar ändå bli pyttelite nära nu. Jag har sökt och jag har funnit sympati, tydligen är det ett av de vanligaste symptomen under en graviditet att den blivande pappan ska börja riva badrummet så man lämnar tvättmöjligheterna till köket just när barnet ska komma. Eller att han köper en ny bil han inte hade råd med ens innan barnet kom in i bilden. Kanske lyckas till och med de blivande föräldrarna peta in en flytt i vecka 38. Riktigt så galen har jag inte blivit, i alla fall inte om jag själv får ställa diagnos på mig själv.
Samtidigt som orosmolnen hopas så känns det skönt att veta att man inte är unik på något sätt. Jag ska avsluta det här projektet, det vill säga jag ska säga "mm" och nicka medan min pappa hjälper mig att inte göra en röd kopia av den kojan jag byggde i syrenbusken som sjuåring. Sedan ska jag bara luta mig tillbaka och vänta på dagen b. Ja, efter att jag tagit körkort förstås. Bra jobbat Henrik, det kommer du säkert att hinna med.
Ser ni? Nu pratar han med sig själv igen. Han håller på att tappa det. Håller på? Han har redan gjort det ser du väl? Jag vet inte, jag orkade inte läsa. Jag orkade inte med en krönika till som börjar med vädret.
Såg ni? Snyggt, Henrik! Och nu talar han om sig själv i tredjeperson medan han beskriver sina egna texter. Väldigt meta.
I november blir jag förälder. Det är stort. Större än vad jag kunde tänka mig rent av. Det lilla knytet är inte ens här men redan är jag förändrad i grunden. Jag tänker annorlunda om saker, jag bryr mig mindre om ting. Jag ser med andra ögon på världen. Men ibland kan jag känna igen mig.
Likt andra blivande pappor har jag med få månader kvar dragit igång med ett litet projekt jag kallar "väggen, en studie att gå in i den utan att förlora förståndet (men bara nästan)". För precis som det är dags att börja förbereda bb-packning och läsa klart pappalogi-boken jag köpt så kändes det ändå som att läget var rätt - och jag menar verkligen så där så det känns hela vägen ned i botten på magen-rätt – att byta panel på mitt lilla hus.
Men precis som känslan riktigt slog i botten på magen så gjorde den nog också ett pyttelitet sår i den. För nu kan jag känna att det börja skava lite där nere. Inte sådär jättemycket, men tillräckligt mycket för att det ska kännas pyttelite jobbigt. Det börjar ändå bli pyttelite nära nu. Jag har sökt och jag har funnit sympati, tydligen är det ett av de vanligaste symptomen under en graviditet att den blivande pappan ska börja riva badrummet så man lämnar tvättmöjligheterna till köket just när barnet ska komma. Eller att han köper en ny bil han inte hade råd med ens innan barnet kom in i bilden. Kanske lyckas till och med de blivande föräldrarna peta in en flytt i vecka 38. Riktigt så galen har jag inte blivit, i alla fall inte om jag själv får ställa diagnos på mig själv.
Samtidigt som orosmolnen hopas så känns det skönt att veta att man inte är unik på något sätt. Jag ska avsluta det här projektet, det vill säga jag ska säga "mm" och nicka medan min pappa hjälper mig att inte göra en röd kopia av den kojan jag byggde i syrenbusken som sjuåring. Sedan ska jag bara luta mig tillbaka och vänta på dagen b. Ja, efter att jag tagit körkort förstås. Bra jobbat Henrik, det kommer du säkert att hinna med.
Ser ni? Nu pratar han med sig själv igen. Han håller på att tappa det. Håller på? Han har redan gjort det ser du väl? Jag vet inte, jag orkade inte läsa. Jag orkade inte med en krönika till som börjar med vädret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar