Hell of Scandinavia

Min värsta sida är något jag väldigt ogärna vill prata om, men väldigt gärna pratar om. Det är inte just det faktum att jag väldigt gärna pratar om något jag väldigt ogärna pratar om som är min värsta sida, men det är absolut besläktat. Något jag verkligen avskyr är köphets och prylbesatthet. Det har jag inte alls något problem att skriva här. Här på min nya mac.

Att leva livet som man lär är något jag aldrig kommer lära mig så länge jag lever. Jag tänker att jag är en schyst person med schysta värderingar och hyfsat schyst känsla för vilken typ av skor jag ska ta på mig. Det måhända vara irrelevant, men det står jag för. Något jag däremot har väldigt svårt för rent principiellt är det slit och släng-samhälle vi lever och jag själv i högsta grad verkar i. Jag ser igenom bluffen och jag sväljer den lika snabbt därefter. Jag är sammansatt av alla de bästa delarna för att vara en duktig konsument och alla de sämsta delarna för att ha en privatekonomi. Men jag skaver lite. Jag älskar prylar, men jag tycker inte om att ha saker framme och jag har svårt för att kasta saker. Jag lider av den svåra psykiska åkomman mano nostalgica. Jag har en hel kartong full med biobiljetter, tuggummipapper från det där stället den där gången och gamla mobiltelefoner. Varför har jag det då? Jo, för att det kan ju vara kul att ta fram och minnas ibland.

Jag har också en grav tumör som kallas för maniskt samlande, halva vinden består av dvd- och blurayfilmer. Men det har jag (typ) slutat med. Det mesta finns ju att strömma, finns ingen idé att samla på plastbitar.

Nu samlar jag på vinylskivor istället.

Men just skivor tycker jag är en rimlig snart-trettioårs-kris. Det är ett praktiskt samlande då det man samlar på faktiskt har en funktion då man kan lyssna på dem till skillnad från galningar som korsfäster fjärilar och frimärkssamlare som bara sitter och stirrar hålögt och vansinnigt på sina troféer.

I helgen var jag tillbaka på svensk shoppings Dödsstjärna: Mall of Scandinavia. Förmodligen den otäckaste platsen i landet. Inte bara för att det var fullt av AIK:are, men för att det inte finns en millimeter lämnad åt slumpen. Butiksplacering, alla sorters restauranger och sköna soffor med mobilladdarplatser och wifi. Allt för att du inte ska behöva åka hem.

Jag tänker på allt det här när jag går förbi de glittrande butikerna med människor som psykotiskt pratar om att iPhone 7 är det bästa sedan Jesus skivade bröd på Gröna Lund 1980. Blir så trött. Måste stanna till. Böjer mig ned. Sträcker lite på fingrarna. Shoppingkassen väger bly.