Ni vet de där människorna som alltid är helt rätt i tiden, de
som alltid sätter upp ett finger i luften, känner i vilken riktning vinden
blåser och fjäderlätt flyger med. De som alltid är inne. Jag är en sådan kille.
Fast tvärtom.
Jag inser för varje vecka som går hur jag sjunker djupare ned i ett träsk jag inte var medveten om att jag trampade runt i. Jag började intressera mig för skräpkultur och för gammal, förvisso välproducerad, men likväl väldigt gammal tv, film och litteratur för något år sedan eller så. Jag utvidgade mina synfält från bara de senaste medierna till de stendöda. Och nu sitter jag här. Upp till halsen med Jan Lindblad-skivor och biografier om Gunnar Sträng och Kjell-Olof Feldt.
Jag vet inte riktigt när jag gick från att vara lite ironiskt intresserad av kuriosa och gamla referenser till där jag befinner mig idag. Nästan maniskt insugande av nya kulturella referenser och onödigt vetande. Jag kanske överdriver. Hur har ni förresten spenderat er påskhelg? Själv har jag sett tolv avsnitt av Hedebyborna, en dokumentär om Siewert Öholm, en om Karl Gerhard, en om tidningen OKEJ och en om Bruce Springsteens album ”The River” samt att jag har spelat in podcast där jag försöker få detta beteende bekräftat som okej av mina kamrater. Föga har jag lyckats med detta.
Grejen är ju verkligen också den att jag verkligen tycker att det är superintressant och bra. När jag nu efter helgen citerar Bastarden Mon Cousin för min kära sambo och skrattar för mig själv till hennes märkligt förvrängda, lätt oroliga ansikte så tycker jag att det är roligt. Roligt så jag nästan tappar min monokel. SVT Öppet Arkiv är numera min solklart mest besökta sida, för varje kategori jag går igenom så hittar jag bara mer och mer och mer saker jag inte sett, men som jag bara måste se och det snarast. Djupare ned i kaninhålet, djupare kan jag gräva den här gropen. Än är jag inte ute på andra sidan.
Jag fick frågan ifall jag när jag ligger på min dödsbädd kommer att tänka ”jag önskar att jag såg mer serier”. Det tror jag förstås inte. Jag är inte sjuk. Än. Men jag ser absolut inte min passion som bortkastad tid, utan som investerad. Jag har alltid varit skoltrött och säkert också odlat ett litet kunskapsförakt genom åren, men detta är min chans att få samla på mig visdomar och ett sekel av referenser. Referenser ingen bryr sig om, men ändå. Jag har en lång väg kvar innan jag är klar. Många Bengt Bratt-serier och biografier över farbröder i glasögon innan jag är hemma. Slöseri med tid säger flera. Själv tycker jag att det känns skönt att veta vad man ska göra av Alla dessa dagar. Vi måste berusa oss!
Jag inser för varje vecka som går hur jag sjunker djupare ned i ett träsk jag inte var medveten om att jag trampade runt i. Jag började intressera mig för skräpkultur och för gammal, förvisso välproducerad, men likväl väldigt gammal tv, film och litteratur för något år sedan eller så. Jag utvidgade mina synfält från bara de senaste medierna till de stendöda. Och nu sitter jag här. Upp till halsen med Jan Lindblad-skivor och biografier om Gunnar Sträng och Kjell-Olof Feldt.
Jag vet inte riktigt när jag gick från att vara lite ironiskt intresserad av kuriosa och gamla referenser till där jag befinner mig idag. Nästan maniskt insugande av nya kulturella referenser och onödigt vetande. Jag kanske överdriver. Hur har ni förresten spenderat er påskhelg? Själv har jag sett tolv avsnitt av Hedebyborna, en dokumentär om Siewert Öholm, en om Karl Gerhard, en om tidningen OKEJ och en om Bruce Springsteens album ”The River” samt att jag har spelat in podcast där jag försöker få detta beteende bekräftat som okej av mina kamrater. Föga har jag lyckats med detta.
Grejen är ju verkligen också den att jag verkligen tycker att det är superintressant och bra. När jag nu efter helgen citerar Bastarden Mon Cousin för min kära sambo och skrattar för mig själv till hennes märkligt förvrängda, lätt oroliga ansikte så tycker jag att det är roligt. Roligt så jag nästan tappar min monokel. SVT Öppet Arkiv är numera min solklart mest besökta sida, för varje kategori jag går igenom så hittar jag bara mer och mer och mer saker jag inte sett, men som jag bara måste se och det snarast. Djupare ned i kaninhålet, djupare kan jag gräva den här gropen. Än är jag inte ute på andra sidan.
Jag fick frågan ifall jag när jag ligger på min dödsbädd kommer att tänka ”jag önskar att jag såg mer serier”. Det tror jag förstås inte. Jag är inte sjuk. Än. Men jag ser absolut inte min passion som bortkastad tid, utan som investerad. Jag har alltid varit skoltrött och säkert också odlat ett litet kunskapsförakt genom åren, men detta är min chans att få samla på mig visdomar och ett sekel av referenser. Referenser ingen bryr sig om, men ändå. Jag har en lång väg kvar innan jag är klar. Många Bengt Bratt-serier och biografier över farbröder i glasögon innan jag är hemma. Slöseri med tid säger flera. Själv tycker jag att det känns skönt att veta vad man ska göra av Alla dessa dagar. Vi måste berusa oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar