Resan är målet

Det sägs att resan är målet. Att vägen fram till framgång är större än själva framgången. Att när du utvärderar ditt liv så kommer du inte tänka på vad du sitter med för kort på handen, utan vilka händer du spelade på vägen dit. Det är en fin tanke. Att även om allt i slutändan inte blir precis som man planerat in i minsta detalj så har man förhoppningsvis haft en fin resa.

Allt går så fort. I ett vingslag är det söndag morgon för att ett telefonsamtal senare aldrig mer bli vardag. Hur en kugge i ett maskineri plötsligt saknas och får allting att hacka och knaka. Människor som går till jobbet som att inget hänt, men med en påminnelse om hur skört livet kan vara. Vi människor är inte vana vid oförutsedda förändringar. Vi vet inte hur vi ska gå till väga när något rycks ifrån oss. När en ros vissnar och tappar sina blad, än värre när det sker för tidigt. Vi kan kasta ut blomman, men det är inte så lätt som det låter. Trots att taggarna sticker i handen, kan man inte riktigt släppa greppet om den. Åtminstone vet inte jag hur man gör.

Juni är redan här och snart har jag semester medan du blev kvar i maj. Det känns som att det var nyss vi pratade om hur bra den nya Star Trek-filmen var. Det känns som att Eldkvarn-konserten förra sommaren bara var en blinkning sedan. Jag kommer sakna att prata om film, popkultur och på sätten vi gjorde vårt yttersta för att förklara hur och varför den andre var den lataste stackare företaget haft olyckan att rekrytera. Det sistnämnda med glimten i ögat förstås. För du hade humor. Du var inte bara en arbetskamrat. Du var en vän. Till många. Även ifall vår vänskap inte blev riktigt så lång som jag trott så kommer jag alltid att värdera den högt. Du klev av tåget efter tjugosju vårar och blev medlem i den mest mytomspunna av klubbar. Nu får du svinga din luftgitarr med Kurt Cobain, Jimi Hendrix och de andra.

Det sägs att resan är målet. Att vägen fram till slutet är det man kommer minnas och inte själva slutet. Och det är inte bara en fin tanke. Det är faktiskt så det är. Din resa var alldeles för kort, din slutstation allt för tidig men vägen dit minnesvärd. Och trots att jag åker vidare en bit till så är du aldrig längre än en promenad bort, på minnenas allé.
Sov gott Erik. Du fattas oss.

Katrineholms-Kuriren, 2013/06/21