På promenad längs minnenas allé

Tjugo i tolv. Jag kliver av tåget vid Vingåkers station. Jag har precis jobbat färdigt och är bara en liten promenad ifrån att äntligen få sjunka ned i soffan och dö lite grann.

Jag småspringer ned för trappan, till tunneln. I tunneln lyser det av slarvig graffiti, obegåvat klotter skulle de flesta säga. Jag också. Det är sprayat i all hast, utan någon som helst finess. Hela tunneln hyser en känsla av både förfall och överfall med sin dåliga belysning och sina slarvigt vandaliserade väggar.

Men så har det inte alltid varit. Jag kommer ihåg när det inte ens fanns en tunnel där. Bara buskar. Jag minns hur vi brukade springa över spåren när vi skulle ta oss till andra sidan. Livsfarligt. Men det var vi för tuffa att bry oss om.

Jag blev lite nostalgisk. Framme vid stationshuset mindes jag när ”Blåstället”, som nu huserar i andra lokaler, fanns där. Jag ser mig till vänster innan jag går över vägen. Där borta vid brofästet låg den lilla kiosken som innan stängning hette ”Riri's Place”. På andra sidan övergångsstället kliver jag på fundamentet där det tidigare stod en kiosk och i parken bakom låg den ganska hårt slitna minigolfbanan.

På drygt femtio meter har jag kommit att tänka på alla dessa knutpunkter som nu alla försvunnit. Nästan ur minnet också. Det är kanske inte så viktiga saker, men för mig är det glada återblickar. Historia, om man så vill.

Anledningen till att jag nämner detta här är för att jag fått äran att fylla tomrummet efter den avlidne Harald ”Haldo” Ottosson. Nu vet jag att det är ingenting som man gör i en handvändning eller ens under en halv livstid, men jag ska göra mitt bästa. Jag träffade bara Haldo och talades vid en enda gång. Det var i samband med lanseringen av Vingåkerskrönikörerna 2010. En liten, ödmjuk och skröplig man tyckte jag, men med pigga ögon.

Han hade en otrolig förmåga att fånga gamla ögonblick och skildra känslan från en annan tid. På samma sätt som jag reflekterade över förändringen kring järnvägsstationen så har Haldo dokumenterat förändringens vindar i princip sedan de började blåsa. Han har dokumenterat och sett allt man behöver veta om Vingåker. Hur byn stått på toppen, nåt botten och rest sig igen.

Nu när Haldo lämnat oss så hoppas jag att det finns någon som plockar upp boken och fortsätter läsa där han lade ned den. För historien om Vingåker finns. Det behövs bara någon som läser sagan för oss.

Sov gott Haldo, hedersmedborgare i mitt Vingåker. Tack för ditt livsarbete.

Katrineholms-Kuriren, 2012/04/28