Kommer du ihåg?

Du såg på mig och sade: berätta något. Något om dig. Något om mig.
Kommer du ihåg när jag berättade om hopptornet? Om hur jag klättrade upp och på avstånd såg mina drömmar flyta omkring på vattenytan. Om hur jag tog sats och djupdykte ned, bara för att slå i botten. Om hur jag såg drömmarna förvandlas till ringar på ytan och lösas upp.
Kommer du ihåg?

Jag var sexton år och jag kunde nästan inte simma. Jag fick se kamrater, förälskelser och anonyma ansikten försvinna ifrån mig när de skar fram genom vattnet. Alltsammans medan jag höll ett stadigt tag i kanten. Jag var aldrig bra på att våga släppa taget. Jag var livrädd för att hamna på djupt vatten. En dag släppte jag ändå taget, på vinst och förlust. Och känslan var underbar. Jag kände mig som en fisk där jag sprattlade framåt. Jag kom en meter eller två, innan jag förstod att jag tagit mig vatten över huvudet. Cement runt mina fötter. Aldrig skulle jag släppa den trygga kanten igen.

Jag var nitton när jag gav mig ut på öppet hav. När jag hissade segel och lät vinden föra mig mot okänd horisont. I min båt var jag trygg. Jag klev av på en strand i ett underland. Där en lång dags färd endast ledde till natt och det ljus som skulle visa vägen i natten spred endast mörker. Jag mötte ett väsen som visade vägen och längs vägen i natten stal hon min glädje och lämnade mig tom. För en lång tid gick jag vilsen längs landets slingriga väg innan jag till slut kom tillbaka dit där jag en gång startade. Jag satte segel på min båt och lämnade underlandet bakom mig. Aldrig skulle jag lämna den trygga båten igen.

Sommaren kom, hälsade och tackade för sig i ett enda andetag. Hösten fortsatte i en lika jämngrå ton och sedan kom vintern. Denna evigt långa vinter. Jag hade seglat utan riktning så länge att jag förträngt att livet bestod av mer än att vaggas fram i vattnet genom den grå kalla dimman, dag efter dag. Månad efter månad.

Men så en dag stod du bara där. I kylan, ut ur mörkret kom du över isen, du sträckte ut din hand och slet mig ur min livbåt. Och jag föll hårt. Vi vandrade längs höga berg, förbi obskyra kvarter och citerade amerikansk popkultur tillsammans. Sedan drack vi grön öl.
Kommer du ihåg?

Vi har vandrat åt samma håll ett tag och även trots att jag hör att isen knakar under mina skor så vill jag inte sträcka mig efter kanten. Jag vill inte sätta mig i min livbåt igen. Jag vill glida på isen, ned för backen. Den backen från den kvällen, kommer du ihåg? Det är kallt ute. Det är vinter. Men jag tror att jag känner våren.

Katrineholms-Kuriren, 2013/03/30