Jag är en sann julknarkare

Jul igen, och jag gör det som förväntas av mig: Skriver en krönika om julen. Spännande! Finns nog flera som har fått nog av både tomtar, julgranar och Just D. Men inte jag.

Jag är en sann julknarkare, jag tycker om det mesta som hör högtiden till. Men en fråga som jag ställer mig själv allt mer för varenda år som går är: Vem var det som kom på den morbida idén att vuxna knappt ger varann julklappar?

Nu är jag på pappret vuxen men det barnet inom mig skriker efter paket. Nu får jag presenter också, men det är ofta kuvert och presentlådor. Jag gillar innehållet, men vägen dit är ju ingen utmaning alls. Jag vill ha inslagna paket, ge mig lite match!

Jag såg förra vintern på min kusin som rev och slet i presentpapperen. Jag fantiserade om att slita paketet ur hans små, små händer för att sedan kasta mig genom fönstret och knycka en av de hästar som familjen äger och rida iväg med paketet i den kolsvarta natten och göra high-five med alla längs vägen.

Men jag gjorde det inte. Självklart inte, jag är rädd för hästar.

Nej, det skulle vara dumt att ens tänka på att rymma genom fönstret, inte minst med tanke på kylan ute. Släkten skulle nog bli misstänksam ifall jag satt och såg Kalle iförd jacka, vantar och skor. Det är verkligen en sanslös kyla vi haft i år. Precis som förra året. Men jag är glad för det, nu får dagens barn som hittills nästan bara haft gröna vintrar äntligen ta med sig minnet av en vit jul.

En vit jul önskar jag även till mina nya grannar i härberget för hemlösa som nu åtminstone har någonstans att ta vägen nattetid.

Mycket ironi har det varit angående det där härberget. Bland annat hur nära det är till bolaget och visst, det är ironiskt. Men faktum är att det där skjulet drar definitivt ned risken för att vi behöver gräva fram ett fyllo ur en snödriva i vår. Så nu kan vi andra dämpa vår ångest ytterligare lite. En bra julklapp till de hemlösa.

Visst, de fick öppna den lite tidigare och det var inte inslaget men jag tror att de kanske hade överseende med det.

Katrineholms-Kuriren, 2010/12/18