Tio år för sent, säger vissa

2007 gick. 2008 gick. 2009, -10, -11, -12, -13, -14, -15, -16 och nästan hela 2017 hann stryka med också. Det har tagit tid, det har varit kämpigt. Mina belackare har varit många. Men jag gjorde det till sist. Tio år för sent, säger vissa. Säger alla. Men det rör mig inte i ryggen. Nu sitter jag här, men mest där. I förarsätet. Med mitt körkort.

Det har varit en känslig fråga i mitt liv de senaste tio åren. Förföljelserna av ”välvilliga” människor har varit mentalt påfrestande. Jag skrev för två år sedan om hur människor trakasserade mig med den ondskefullaste av frågor. ”Hur går det med körkortet?”. Familj, arbetskamrater och ”vänner” tryckte allihop frågan i ansiktet på mig med samma hånfulla stämma. ”Det är på g”, svarade jag alltid. Fast det var det ju inte. Men det var en del i det lilla skådespelet. Jag tror inte att deras egentliga önskan var att jag skulle ta kortet, nej de ville troligen bara fortsätta trycka ned mig djupare i mina promenadskor. Så alla var nöjda och missnöjda.

Det har funnit tillfällen då ett körkort hade varit praktiskt. Jag har spenderat så mycket tid på olika perronger runt om i Sverige att jag skulle bli förvånad ifall de inte snart hedrar/hånar mig med en stjärna eller något form av monument för all min tid jag spenderat i väntsalar från norr till söder. I Hallsberg vore ju kanske lämpligt. Hallsberg har en speciell mörk plats i botten av mitt hjärta. Endast i Hallsberg har jag ju fått suttit och väntat ensam en hel natt. Den natten tänkte jag mycket. Varför utsätter jag mig för det här? Då kunde jag pyttelite känna att det hade varit pyttelite skönt med ett körkort. När jag klev av i Hallsberg nästa gång hade de öppnat en ny körskola. I stationshuset. Med ingång från väntsalen. Jag är ingen expert på symbolik men jag kände mig både utvald och utpekad. Guds spårvägar äro outgrundliga och alla spår leder till Hallsberg, det står ju till och med i bibeln. Men jag tog tåget därifrån. Detta var inte min plats.

Det var Flen som var min plats. Hade en bild innan jag började hacka mig runt Flen att det inte var den vackraste platsen i världen. Efter att ha åkt varv efter varv, på små och mindre gator så har jag… ungefär samma bild. Men Flen kommer ändå ha en särskild plats i mitt hjärta framöver. Det var där jag lärde mig köra bil. Tack Hasses. Jag hann bli tjugoåtta år innan jag fick mitt körkort. Tio år för sent, säger vissa. Säger alla. Jag ångrar inget, men tio år av uteslutande kollektivt resande får räcka. Jag har gjort mitt för miljön. Nu får ni andra ställa upp. För nu ska jag bränna ett eget hål i ozonlagret. Med hjälp av mitt körkort.