Jag har ofta en tendens att dra åt det dramatiska när jag skriver eller pratar om saker. Det finns sällan några gråzoner när jag väl bestämmer mig för att behandla ett ämne. Antingen så är något det bästa eller så någonting helt åt Hälsingland. Jag säger ofta, för att säga alltid vore inte sant. Men den här gången måste något dö.
Här kommer Babba – Ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba
Och här är Bibbi – Bi-bi-bi
Här kommer Bobbo – Bo-bo-bo-bo-bo
Detta har slagit rot i mitt huvud den senaste veckan. För bara en kort, vecka sedan så var jag helt lyckligt ovetandes av att Hades apostlar, de regnbågsfärgade dödens ryttare kallade Babblarna existerade. Bara en vecka sedan! För bara en vecka sedan var jag en person med relativt normalbräckligt psyke. Sju dagar senare så är jag nedbruten. Trasig. Uppäten från insidan.
Här kommer Dadda – Da-da-da-da-da
Och här är Diddi – Di-di-di-di-di-di-di-di-di-di
Här kommer Doddo – Do-do-do-do-do-do-do
Något kanske måste dö för att något annat ska kunna leva, i detta fallet är det uppenbarligen jag som måste bereda plats. Min lilla dotter älskar Babblarna. Det är ingen slump. Det finns helt klart en tanke med att Beelzebub börjar rekrytera i så unga åldrar. Det är ett skräckfilmsscenario, tittar du på Babblarnas visningsantal så ser du hur pass stor barn de har förslavat med sina oheliga sånger. 38 miljoner visningar har ett klipp. 39 av de miljonerna har jag tittat den senaste veckan. Kan ett tre månader ungt barn verkligen uppfatta och ta till sig barnprogram? Först och främst: Babblarna är inget barnprogram. Två: Jag vet inte, men jag vet att hon absolut inte vill göra något annat än att bättra på sin pappas tinnitus den tiden hon inte får se på det eller lyssna på sångerna. Då pappan känner att den är fullt utvecklad så känner jag inget större behov av just detta.
Jag kan faktiskt inte längre rättfärdiga detta tittande med att Babblarna är uppbyggt enligt en pedagogisk modell, för alla som sett det här vet att det är Satan som skapat den. Hade Dante Alighieri skrivit Den gudomliga komedin idag så hade helvetet inte bestått av nio utan av tio cirklar. När Dante efter den nionde cirkeln utmattad och i tron ha klarat sig igenom dödsrikets alla nivåer så hade han hört den kalla stämman av en plågad själ i fjärran som maniskt upprepar: ”Gör som jag – kom dansa med mig”.
Babba o Dadda o Bibbi o Diddi o Bobbo o Doddo är Babblarna. För allas vår skull så måste vi säga stopp nu. Det räcker. Babblarna måste dö. Ba-bye!
Här kommer Babba – Ba-ba-ba-ba-ba-ba-ba
Och här är Bibbi – Bi-bi-bi
Här kommer Bobbo – Bo-bo-bo-bo-bo
Detta har slagit rot i mitt huvud den senaste veckan. För bara en kort, vecka sedan så var jag helt lyckligt ovetandes av att Hades apostlar, de regnbågsfärgade dödens ryttare kallade Babblarna existerade. Bara en vecka sedan! För bara en vecka sedan var jag en person med relativt normalbräckligt psyke. Sju dagar senare så är jag nedbruten. Trasig. Uppäten från insidan.
Här kommer Dadda – Da-da-da-da-da
Och här är Diddi – Di-di-di-di-di-di-di-di-di-di
Här kommer Doddo – Do-do-do-do-do-do-do
Något kanske måste dö för att något annat ska kunna leva, i detta fallet är det uppenbarligen jag som måste bereda plats. Min lilla dotter älskar Babblarna. Det är ingen slump. Det finns helt klart en tanke med att Beelzebub börjar rekrytera i så unga åldrar. Det är ett skräckfilmsscenario, tittar du på Babblarnas visningsantal så ser du hur pass stor barn de har förslavat med sina oheliga sånger. 38 miljoner visningar har ett klipp. 39 av de miljonerna har jag tittat den senaste veckan. Kan ett tre månader ungt barn verkligen uppfatta och ta till sig barnprogram? Först och främst: Babblarna är inget barnprogram. Två: Jag vet inte, men jag vet att hon absolut inte vill göra något annat än att bättra på sin pappas tinnitus den tiden hon inte får se på det eller lyssna på sångerna. Då pappan känner att den är fullt utvecklad så känner jag inget större behov av just detta.
Jag kan faktiskt inte längre rättfärdiga detta tittande med att Babblarna är uppbyggt enligt en pedagogisk modell, för alla som sett det här vet att det är Satan som skapat den. Hade Dante Alighieri skrivit Den gudomliga komedin idag så hade helvetet inte bestått av nio utan av tio cirklar. När Dante efter den nionde cirkeln utmattad och i tron ha klarat sig igenom dödsrikets alla nivåer så hade han hört den kalla stämman av en plågad själ i fjärran som maniskt upprepar: ”Gör som jag – kom dansa med mig”.
Babba o Dadda o Bibbi o Diddi o Bobbo o Doddo är Babblarna. För allas vår skull så måste vi säga stopp nu. Det räcker. Babblarna måste dö. Ba-bye!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar