Vissa saker ändrar sig aldrig. Nyårsdagen till exempel. Varje år är det likadant. Det är grått, det är tråkigt, det är backhoppning, det är pizza och det är Ivanhoe. Tyvärr är det också alltid några tråkiga nyheter gällande nyårsnatten. Förra nyårets sinnessjuka övergreppsfestival i Köln tar ju priset alla kategorier, men även i det lilla kan det vara nog så fruktansvärt.
Katrineholm fyller hundra år, lokaltidningen lika så. Ett hurra är nog på sin plats. Mitt huvudargument när jag fajtas med mina kamrater födda och uppvuxna i staden om varför jag inte vill flytta dit så är mitt huvudargument just att staden är ju inte ens hundra år. Varför skulle man vilja bo på en så historielös plats? En maffig start på firandet blev det visst också med fyrverkerier för typ en miljärd kronor. Klart man ska slå på stora trumman när man fyller jämnt och fint. Jag har tidigare inte varit någon som tycker att fyrverkerier är något att gnälla över, det till trots att jag sett djur bli alldeles utom sig av oro när det smäller som värst. Jag har väl alltid tänkt på något sätt att man som djurägare kan man göra vad man kan för att undvika raketerna när man vet att folk kommer att smälla dem. Men jag har ändrat mig i frågan.
Min lilla, gamla hund var i Katrineholm på nyårsnatten. Förra året var vi hemma i Vingåker och han gjorde då ingen stor affär av smällarna. Han var väldigt duktig. Så i år befann han sig på tillfällig visit i Katrineholm, inte alls långt från fyrverkerierna på Djulö. Det märktes. Han var stel som en pinne, fullständigt livrädd. I Vingåker, hos min bror satt en annan hund, än mer skräckslagen. Hade hon varit i Katrineholm hade hon nog inte varit med oss längre, något jag läste hänt en annan stackars hund. I år igen. Hunden må hävdas vara människans bästa vän, men människan är sannerligen inte hundens.
Katrineholm fyller hundra år, lokaltidningen lika så. Ett hurra är nog på sin plats. Mitt huvudargument när jag fajtas med mina kamrater födda och uppvuxna i staden om varför jag inte vill flytta dit så är mitt huvudargument just att staden är ju inte ens hundra år. Varför skulle man vilja bo på en så historielös plats? En maffig start på firandet blev det visst också med fyrverkerier för typ en miljärd kronor. Klart man ska slå på stora trumman när man fyller jämnt och fint. Jag har tidigare inte varit någon som tycker att fyrverkerier är något att gnälla över, det till trots att jag sett djur bli alldeles utom sig av oro när det smäller som värst. Jag har väl alltid tänkt på något sätt att man som djurägare kan man göra vad man kan för att undvika raketerna när man vet att folk kommer att smälla dem. Men jag har ändrat mig i frågan.
Min lilla, gamla hund var i Katrineholm på nyårsnatten. Förra året var vi hemma i Vingåker och han gjorde då ingen stor affär av smällarna. Han var väldigt duktig. Så i år befann han sig på tillfällig visit i Katrineholm, inte alls långt från fyrverkerierna på Djulö. Det märktes. Han var stel som en pinne, fullständigt livrädd. I Vingåker, hos min bror satt en annan hund, än mer skräckslagen. Hade hon varit i Katrineholm hade hon nog inte varit med oss längre, något jag läste hänt en annan stackars hund. I år igen. Hunden må hävdas vara människans bästa vän, men människan är sannerligen inte hundens.
Den här debatten är lika trött som valfri återkommande debatt som rör sig i jul- och vintertid. Förbjuda fyrverkerier är svårt, flera butiker tar ställning, vissa makthavare också. Men fan. Zoomar man in lite så blir det ju mindre abstrakt och lättare att argumentera kring. Var tredje hund är skotträdd. Så är det. Men visst, det kan vara svårt att ta in. Min hund blev rädd, ja men han mår väl bra nu? Jo, det gör han ju. Men så var det ju den stackars hunden jag läste om. En hund som blev så rädd och så orolig och så stressad att hjärtat stannade i kroppen på honom. Kanske, jag menar det är ju inte till hundra procent säkert att det berodde på raketerna. Det kan ju ha varit något annat fel på hunden. Förmodligen så. Vissa människor ändrar sig aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar