Mini-matriarken

Barnet fyllde två månader häromdagen. Hennes små händer är lite mindre små. Hennes små fötter är dock inte fullt så små som man kanske kunde önska. De är faktiskt ganska stora. Skrämmande stora. Jag har aldrig tyckt om fötter. Jag skulle utan det minsta problem hävda å det starkaste att fötter det är det äckligaste som finns.  Min Akilleshäl (pun intended). Jag försöker inte säga att Stinas fötter på något sätt är det äckligaste jag vet. Tvärt om. Eller inte tvärt om, de är ju inte det bästa jag vet, men jag accepterar att det är ett litet pris att betala för det lilla barnet.

Jag älskar verkligen mitt barn, men hon visar upp sidor jag inte var förberedd på. Hon har verkligen dominerat sig upp till högsta plats i vårt lilla hem. Jag har sett mig som herre i mitt hus, jag köpte det trots allt alldeles själv med den vänliga bankens pengar. Lite av en patriark skulle man kunna hävda. Väldigt lite. Men den lilla fröken har gång på gång tvingat mig på rygg med blottad strupe. Om jag någon gång inbillat mig att jag varit alfan i det här hushållet – vilket vore ren science fiction – så har barnet (mini-matriarken) visat mig att den länk jag är i hemmets näringskedja väldigt knappt håller ihop längst där nere, strax nedanför katterna och dammråttorna.

Det är inte det att hon inte är ett snällt barn, det är hon. Det kan hon vara. Hon är bara… målmedveten. Chef. Vill hon höra kaninen sjunga för henne 1200 gånger, ja då är det bäst att hon inte sjunger en 1201:e gång. Barnet kommer då att visa sitt missnöje genom att berätta det på ett inte så vänligt men extremt bestämt sätt tills barnet känner att pappan förstått helt och fullt, vilket kan ta en stund då barnet är osäker på pappans inlärningsförmåga.

Känslan är ibland att barnet tycker att hennes pappa inte riktigt håller måttet. Han påstår sig att han brukar få folk att skratta och att han till och med ibland fått pengar för det. Hur kommer det sig då att han har så himla svårt att göra mig glad, kan barnet tänka, tänker jag. Först och främst till sitt försvar vill pappan säga att barnets humor är snudd på värdelös. Humorklassiker som att lipa och att blåsa på magen går föga hem hos barnet annat än på sin höjd någon gång per dag. Men jag vet inte. Jag kanske har underskattat barnets känsla för humor. Kanske att vi ändå ska testa med något lite mer avancerat än roliga miner. Vi kanske ska börja med Glaset i örat. Alla barn älskar ju Martin Ljung, särskilt de späda. Det är ju i alla fall inte för tidigt. Barnet fyllde två månader häromdagen.