Man tror att man vet. Man tror man vet hur man ska reagera. Hur man ska känna. Man vet egentligen att man inte vet men man tror. Tro på att man är stark. Hopp till att hon är frisk. Men det är som alla har sagt. Man vet inte någonting om oro innan man får barn.
Nio dagar. Så länge har vi varit på sjukhus. När mamman började säga att det är något som händer på fars dag så kändes det som det gjort tidigare. Det går väl över. Det är nog inte dags. Kanske imorgon. Men inte idag. Jo, idag. Tick-tack, tre minuter. Vingåker-Katrineholm-Frukostmacka-Eskilstuna. Välkommen, nu får vi se om ni får stanna hos oss. Sex centimeter närmre mål. Välkommen, nu får ni stanna hos oss.
Att något kan gå så bra. Så fort. Lustgas och styrka och en hejaklack av sköterskor och vips. Ett litet barn. En dotter. Det minsta jag sett och det största jag känt. När hon i mina ögon blev grumlig och otydlig på grund av att mitt inre sprungit läck kunde jag inte förstå hur jag några sekunder innan funderat på hur jag kommer reagera. Det blev som förväntat. Nästan för förväntat. Aldrig har något rört om mig så som du.
Att något kan gå så bra. Det kan det väl inte. Man tror att man vet hur man ska reagera. Men när lillan blev sjuk då dog jag. Och hennes mamma dog. Vi spelade upp den värsta filmen och vi kunde inte sluta titta. Slangar. Nålar. Skrik och tårar. Kurvor och nivåer som var okej men inte okej men ändå okej fast inte. Fyra dagar på sjukhus och allt är bra. Något är lite konstigt, men det är inte farligt. Fem dagar, åtta dagar. Eskilstuna-Uppsala. Väntan. Nio dagar. Allt är verkligen bra. I nio dagar har miraklet visat att hon är den starkaste i den här familjen. Hon har skrattat (nåja) åt nålar, sonder, syrgas, tänger och magnetröntgenmaskiner och på köpet charmat alla hon träffat. Det återstår att se vad hon fått från pappa.
Familjen. Ja, vi är en familj nu. Jag är din pappa. Och det kommer jag alltid att vara. Man får verkligen perspektiv på saker. Man känner med alla de föräldrar som inte haft samma tur. För ett ögonblick var vi de föräldrarna, åtminstone i våra huvuden. Vi känner med dem. Och med alla de stackars själar i Vingåker som var utan internet i helgen. Så hemskt. Vi betraktade eländet på avstånd från vår trygga sjukhussäng. Man tror att man vet hur man ska reagera. Men det är som alla sagt. Man vet inte någonting om oro förrän man inte kan uppdatera Facebook.
Och just det, det blev en Stina.
Nio dagar. Så länge har vi varit på sjukhus. När mamman började säga att det är något som händer på fars dag så kändes det som det gjort tidigare. Det går väl över. Det är nog inte dags. Kanske imorgon. Men inte idag. Jo, idag. Tick-tack, tre minuter. Vingåker-Katrineholm-Frukostmacka-Eskilstuna. Välkommen, nu får vi se om ni får stanna hos oss. Sex centimeter närmre mål. Välkommen, nu får ni stanna hos oss.
Att något kan gå så bra. Så fort. Lustgas och styrka och en hejaklack av sköterskor och vips. Ett litet barn. En dotter. Det minsta jag sett och det största jag känt. När hon i mina ögon blev grumlig och otydlig på grund av att mitt inre sprungit läck kunde jag inte förstå hur jag några sekunder innan funderat på hur jag kommer reagera. Det blev som förväntat. Nästan för förväntat. Aldrig har något rört om mig så som du.
Att något kan gå så bra. Det kan det väl inte. Man tror att man vet hur man ska reagera. Men när lillan blev sjuk då dog jag. Och hennes mamma dog. Vi spelade upp den värsta filmen och vi kunde inte sluta titta. Slangar. Nålar. Skrik och tårar. Kurvor och nivåer som var okej men inte okej men ändå okej fast inte. Fyra dagar på sjukhus och allt är bra. Något är lite konstigt, men det är inte farligt. Fem dagar, åtta dagar. Eskilstuna-Uppsala. Väntan. Nio dagar. Allt är verkligen bra. I nio dagar har miraklet visat att hon är den starkaste i den här familjen. Hon har skrattat (nåja) åt nålar, sonder, syrgas, tänger och magnetröntgenmaskiner och på köpet charmat alla hon träffat. Det återstår att se vad hon fått från pappa.
Familjen. Ja, vi är en familj nu. Jag är din pappa. Och det kommer jag alltid att vara. Man får verkligen perspektiv på saker. Man känner med alla de föräldrar som inte haft samma tur. För ett ögonblick var vi de föräldrarna, åtminstone i våra huvuden. Vi känner med dem. Och med alla de stackars själar i Vingåker som var utan internet i helgen. Så hemskt. Vi betraktade eländet på avstånd från vår trygga sjukhussäng. Man tror att man vet hur man ska reagera. Men det är som alla sagt. Man vet inte någonting om oro förrän man inte kan uppdatera Facebook.
Och just det, det blev en Stina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar