Detta var originalkrönikan jag skickade in, som de missade att publicera i tidningen.
-
Jag älskar idrott. Jag följer slaviskt de flesta olika sporterna, som
ishockey, golf, tennis, speedway, längdskidor, alpint, volleyboll, fotboll med
en massa mera. Så här ett par veckor in i fotbolls-em så kan jag fastslå att
jag återigen klivit i fällan, samma fälla som jag alltid trampar i när det
nalkas ett mästerskap eller en ny säsong. Den ogrundade optimismen.
Att vara svensk är en utmaning när det kommer till idrott. Både individuellt eller i lagtävlan. Som i höstas när det återigen var dags för Vinterstudion att sparka igång. När jag i min enfald tänkte att i år kommer någon av svenskarna ta upp kampen på allvar med Norges skidåkare. Med facit i hand så kan vi ju se att det verkligen blev så. Fast tvärtom. Helg efter helg fick man se framför allt Therese Johaug krossa allt och alla och mest av alla krossade hon mig och min ogrundade optimism.
Jag vet inte vad det är som gör att man inför en idrottshändelse helt tappar sitt omdöme. Det var ju inte en slump att Sverige höll på att missa hela fotbolls-em. Två bra matcher mot ett svagt Danmark väger inte upp det fullkomligt usla kvalet landslaget genomförde. Men någonstans så började ett lite frö att gro. Om vi kan kontrollerat kan vinna över Danmark, ja då kan vi ju med lite kämpaglöd slå både Italien och Belgien, Irland kan ju slänga in handduken direkt. Och kan vi slå dem, ja då kan vi ju om vi verkligen visar karaktär slå både Frankrike, Spanien och Tyskland. Jag tror att vi kan ta hem hela turneringen!
Riktigt så illa var det kanske inte, men nästan. Nu två matcher in så har min optimism bytts mot den gamla vanliga cynismen, jag ser bara brister och det gör mig så frustrerad. Min kärlek i idrottens namn har återigen fått mig att förakta det jag älskar. Det är en osund relation, jag måste ha något masochistiskt drag då jag till vardags håller på Djurgården, VVK och Smederna och för att nämna några.
Ikväll spelar Sverige sin sista match i turnering. Jag tror det tyvärr. För två veckor sedan var jag förberedd på en tuff åttondelsfinal efter midsommar, nu är det lika bra att förbereda sig på ett liv efter fotbolls-em. Jag börjar min avgiftning med Bruce Springsteen på Ullevi på lördag. Men skulle Sverige på något mirakulöst sätt gå vidare ikväll, då hoppas jag att Bruce Springsteen inte spelar min favoritlåt Jungleland. För gör han det så är det enda jag kommer kunna tänka på SVT:s vm-krönika från fotbolls-vm 1994. Då kommer den snart krypande igen. Känslan av att "det här kan gå". Då är det lika bra att Ullevi rasar på riktigt den här gången och begraver mig tillsammans med den där förädiska, ogrundade optimismen.
Att vara svensk är en utmaning när det kommer till idrott. Både individuellt eller i lagtävlan. Som i höstas när det återigen var dags för Vinterstudion att sparka igång. När jag i min enfald tänkte att i år kommer någon av svenskarna ta upp kampen på allvar med Norges skidåkare. Med facit i hand så kan vi ju se att det verkligen blev så. Fast tvärtom. Helg efter helg fick man se framför allt Therese Johaug krossa allt och alla och mest av alla krossade hon mig och min ogrundade optimism.
Jag vet inte vad det är som gör att man inför en idrottshändelse helt tappar sitt omdöme. Det var ju inte en slump att Sverige höll på att missa hela fotbolls-em. Två bra matcher mot ett svagt Danmark väger inte upp det fullkomligt usla kvalet landslaget genomförde. Men någonstans så började ett lite frö att gro. Om vi kan kontrollerat kan vinna över Danmark, ja då kan vi ju med lite kämpaglöd slå både Italien och Belgien, Irland kan ju slänga in handduken direkt. Och kan vi slå dem, ja då kan vi ju om vi verkligen visar karaktär slå både Frankrike, Spanien och Tyskland. Jag tror att vi kan ta hem hela turneringen!
Riktigt så illa var det kanske inte, men nästan. Nu två matcher in så har min optimism bytts mot den gamla vanliga cynismen, jag ser bara brister och det gör mig så frustrerad. Min kärlek i idrottens namn har återigen fått mig att förakta det jag älskar. Det är en osund relation, jag måste ha något masochistiskt drag då jag till vardags håller på Djurgården, VVK och Smederna och för att nämna några.
Ikväll spelar Sverige sin sista match i turnering. Jag tror det tyvärr. För två veckor sedan var jag förberedd på en tuff åttondelsfinal efter midsommar, nu är det lika bra att förbereda sig på ett liv efter fotbolls-em. Jag börjar min avgiftning med Bruce Springsteen på Ullevi på lördag. Men skulle Sverige på något mirakulöst sätt gå vidare ikväll, då hoppas jag att Bruce Springsteen inte spelar min favoritlåt Jungleland. För gör han det så är det enda jag kommer kunna tänka på SVT:s vm-krönika från fotbolls-vm 1994. Då kommer den snart krypande igen. Känslan av att "det här kan gå". Då är det lika bra att Ullevi rasar på riktigt den här gången och begraver mig tillsammans med den där förädiska, ogrundade optimismen.
Ha en fin sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar