Nu har jag lämnat fabriksgolvet

För några veckor sedan lämnade jag den arbetsplats där jag arbetat de senaste sex åren. En arbetsplats och ett andra hem, ofta såg jag mina arbetskamrater mer än min egen familj. Jag lärde mig väldigt mycket där, jag brukar säga att innan jag började på fabriken så visste jag knappt åt vilket håll jag skulle lossa en skruv. Det låter som ett skämt, men tyvärr så ryms det för mycket sanning i den meningen. Jag har fabriken att tacka för mycket. Utan fabriken hade jag till exempel aldrig blivit världens ohippaste tjugosjuåring.

Sex år. Två lägenheter. Tre flickvänner. Mycket har kommit och gott, men fabriken har bestått. När jag började arbeta inom industrin så fanns det typ en annan kille i samma ålder. Resten var i min pappas, vissa nära min farfars ålder. Jag skulle säga att jag är rätt okej på att prata med folk, men vad hjälper det om man inte har något gemensamt? Vad kan tjugoettåringen ha gemensamt med den femtioåring som han ska arbeta med varje dag framöver? Svaret är ju egentligen självklart. Vad än femtioåringen är intresserad av. Jag anpassade mig, jag lyssnade på oräkneliga dokumentärer och läste på om gamla grejor och olika farbröder i glasögon verksamma någon gång mellan 1955-1975. Att detta sedan skulle bli ett genuint intresse var ju bara bonus.

Jag blev sex år äldre och fyrtio år äldre på fabriken. På många sätt blev jag mer som mina arbetskamrater och med tiden också en av dem. En i gänget. Jag minns med värme dagen jag tog steget från att vara ”pojkjävel” till att bli ”karljävel”. När jag sedan slutade där för tre veckor sedan så var det med allt annat än lätthet. Människor man lärt sig tycka om, arbete man lärt sig att tolerera. Ett uppbrott är alltid ett uppbrott. Jag gick ut genom grindarna, mer gubbe mentalt än vad någon av mina arbetskamrater någonsin varit. Allt har sin tid.

Ironiskt nog nu så jobbar jag sedan tre veckor inte med farbröder längre utan med ungdomar och nu står jag inför exakt samma situation. Fast precis tvärtom. När jag senast arbetade med tonåringar så var jag tjugo år gammal. Nu är jag nästan trettio och istället för att undra vad femtioåringen gillar måste jag försöka minnas vad femtonåringen tycker om. Men att tro att jag har en aning om vad det är, det är bara dumt. Barn är lättlärda, jag får lära dem mitt språk istället. För alla har väl intresse av att grotta ned sig i Tage Erlanders dagböcker eller i myten kring Philemon Arthur and The Dung? Oavsett ålder, tänker jag. Jag börjar så. Annars får jag vända om och satsa på att om sex år bli världens ”hippaste” trettiotreåring istället. För satsar jag på riktigt på att bli världens hippaste. Då behåller jag fortfarande titeln som världens ohippaste.