Så blev det
vinter i alla fall. Jag trodde nästan att vi skulle slippa undan. Jag gav upp
"drömmen" om en vit jul i samma stund som nyheten kom att
december-temperaturen var högre än vad den var på midsommar. Nu sitter jag här
igen och fattar ingenting. I kylan. Snö så långt ögat kan nå. Och allt jag kan
tänka på är att snart slipper jag se den.
Temperaturen ute just nu är minus 11.2 grader. Jag börjar inse hur jag inte är skapt för det här klimatet. Varje helgmorgon så här års så sitter jag uppkrupen i soffan och ser på Vinterstudion. Jag ser på skidåkarna, men framför allt så ser jag publiken, klädda i regnbågens alla färger som någon slags disco-eskimåer, värma sig runt en eld de själva gjort upp. Jag ser på dem och tänker på hur tur de har som får vara ute och se skidåkare med fruset dregel i skägget live istället för att vara tvungen att se dem på tv. Sedan tar Vinterstudion slut, hunden säger till mig att han vill gå ut på promenad och jag tycker det låter som en toppenidé. Vi gör en high-five. Ut i vinterlandet, precis som på tv. Frisk luft och glatt humör och snö och snor. Vi klär på oss våra ytterkläder, jag tar varma jackan. Tönt, säger min hund till mig och ber endast om att få sitt koppel. Carpe Diem. Vi öppnar dörren och just som vinden utanför slår i våra ansikten ser vi på varandra och vi är överens. Snö är bäst på tv.
Men än så länge i år har det inte varit något stort problem för oss. Tills nu då. Inte ens barnen behövde lida i jul, de kunde få sin vita jul i alla fall då mamma och pappa inte behövde någon nubbe för att värma upp sig. Så glada barnen ska ha blivit då. Jag trodde verkligen att jag skulle klara mig från den. Snön alltså. Jag flyger nämligen till solen snart och jag var bombsäker (det var INTE planerat att använda ordet flyger och bomb i samma mening) på att jag skulle slippa skotta snö någon mer gång 2015. Men tack och lov så hann jag med det åtminstone en gång till. Även om jag hela tiden haft känslan av att det ska bli väldigt skönt att komma till värmen så har det inte känts som en galen omställning att byta ut elva grader mot tjugofyra. MINUS elva däremot. Nu snackar vi. Nu är det välta omkull pensionärer och rullstolar på vägen för att ta mig ombord på planet-nivå. Men jag kommer nog ändå sitta där efter några dagar och inte fatta någonting. Igen. Fast i värmen. Sol så långt ögat kan nå. Och allt jag kommer kunna tänka på är att jag snart slipper se den.
Skoja bara. Gott nytt 2016.
Temperaturen ute just nu är minus 11.2 grader. Jag börjar inse hur jag inte är skapt för det här klimatet. Varje helgmorgon så här års så sitter jag uppkrupen i soffan och ser på Vinterstudion. Jag ser på skidåkarna, men framför allt så ser jag publiken, klädda i regnbågens alla färger som någon slags disco-eskimåer, värma sig runt en eld de själva gjort upp. Jag ser på dem och tänker på hur tur de har som får vara ute och se skidåkare med fruset dregel i skägget live istället för att vara tvungen att se dem på tv. Sedan tar Vinterstudion slut, hunden säger till mig att han vill gå ut på promenad och jag tycker det låter som en toppenidé. Vi gör en high-five. Ut i vinterlandet, precis som på tv. Frisk luft och glatt humör och snö och snor. Vi klär på oss våra ytterkläder, jag tar varma jackan. Tönt, säger min hund till mig och ber endast om att få sitt koppel. Carpe Diem. Vi öppnar dörren och just som vinden utanför slår i våra ansikten ser vi på varandra och vi är överens. Snö är bäst på tv.
Men än så länge i år har det inte varit något stort problem för oss. Tills nu då. Inte ens barnen behövde lida i jul, de kunde få sin vita jul i alla fall då mamma och pappa inte behövde någon nubbe för att värma upp sig. Så glada barnen ska ha blivit då. Jag trodde verkligen att jag skulle klara mig från den. Snön alltså. Jag flyger nämligen till solen snart och jag var bombsäker (det var INTE planerat att använda ordet flyger och bomb i samma mening) på att jag skulle slippa skotta snö någon mer gång 2015. Men tack och lov så hann jag med det åtminstone en gång till. Även om jag hela tiden haft känslan av att det ska bli väldigt skönt att komma till värmen så har det inte känts som en galen omställning att byta ut elva grader mot tjugofyra. MINUS elva däremot. Nu snackar vi. Nu är det välta omkull pensionärer och rullstolar på vägen för att ta mig ombord på planet-nivå. Men jag kommer nog ändå sitta där efter några dagar och inte fatta någonting. Igen. Fast i värmen. Sol så långt ögat kan nå. Och allt jag kommer kunna tänka på är att jag snart slipper se den.
Skoja bara. Gott nytt 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar