En ogreppbar vecka

Den senaste veckan har inte varit greppbar. Vi har gränskontroller nu. I Sverige. Det är så väldigt abstrakt. Dock har nyheten nästan drunknat i bruset. När jag läst nyheterna den senaste veckan, då har jag känt mig rädd. Både på lokal och på global nivå.

När jag i mitt facebookflöde fick nyheten om hur den lokala rasistgubben uttalat sig om att flyktingar själva bränner ned sina boenden och hur barn med en svensk och en invandrad förälder kommer få lägre IQ så känner jag mig rädd. Rädd för hur dumma saker en människa kan säga utan att implodera. Yttrandefrihet? Nja. Rasbiologi? Ja. När det dyker upp stöttande åsikter, uppmuntrande ord, då blir jag inte rädd. Bara trött. Precis som när jag läser om politikern i Danmark som inte tycker att afrikaner ska få representera landslaget. Dumhet är universellt. Som att det inte vore illa nog att behöva representera det danska landslaget.

Nästan samtidigt som nyheten kokar upp som värst så briserar bomben. Paris. Igen? Gick vi inte precis igenom det här? Vi som precis slutat vara Charlie. Nu bär vi istället flaggan. Pray for Paris. Det gör vi alla. Men Libanon hamnade i skuggan av rödvitblå-lysande hus och torn. 44 personer döda. Pray for Beirut? Det gjorde nästan ingen. Det är inte konstigt att en attack i Paris får mer uppmärksamhet än en i Beirut. Vi har varit på Disneyland, klättrat upp i Eiffeltornet, köat på Louvren och sett Amelie från Montmartre. Det sistnämnda är under kategorin tyvärr, tillika det enda jag själv gjort. Men vi kan identifiera oss. Det känns greppbart. Det skulle kunnat vara Stockholm och i måndags trillade det in ett hot mot Sveriges Riksdag och rasistgubben och hans lakejer fick ett vattenfall på sina kvarnar. Nu produceras det hat i gigawatt. Oavsett om det skulle visa sig vara ett hot från en organiserad terrorgrupp, en missnöjd högerfalang eller ett gäng militanta jultidningsförsäljare så kommer allt i slutändan vara en konsekvens av vad Regeringen pysslat med. En av fördelarna med att vara vid makten.

När 129 människor fick sätta livet till i Paris så fylldes sociala medier av människor, svenskar som avbrutit sina semestrar och flytt till flygplatserna för att ta sig hem till Sverige. Bort från terroristerna. Bort från död. Så fort de kan. Tänk om de blivit motade tillbaka på Arlanda. Medborgarskap, schmedborgarskap, skippa detaljerna, logiken och se bilden istället. Känn efter. Hur kan vi någonsin stänga dörren till någon som vill undkomma det? Den senaste veckan har verkligen inte varit greppbar. Vi har gränskontroller nu. Vi skickar tillbaka människor. Till Danmark. Som att de inte hade det illa nog.