Det känns som fyra år sedan

Vingåker, juni 2010. Jag skriver min sista krönika före sommaruppehållet. Jag behandlar något jobbigt i stil med att min älskade har lämnat mig.

Jag sitter i min soffa i min lägenhet och ser mig omkring. Jag har drömmar om att flytta till ett hus och renovera. Standupen går bra, det känns som att jag utvecklats mycket. Snart kommer det att hända något. I höst är det val. Framtiden skrämmer mig.

Det känns som att det inte var så länge sedan. Allt för fyra år sedan känns väldigt nära, ända tills man sätter en datumstämpel på det. Förra sommaren – nyss. 2013 – ett annat liv. På samma plats. Saker känns väldigt bekanta när jag tittar tillbaka. Satt jag inte och drömde i den soffan förr, just den där jag sitter nu?

Det är midsommar igen, den svenska sommarens höjdpunkt. Vårt eget syttende maj. Det är varmt. Och det är kallare än jag någonsin känt det. På Facebook läser jag hur tusentals människor förenas med andra likasinnade som är "trötta på att festa med invandrare". På radion berättas det hur Sverigedemokraterna gått med i den EU-kritiska gruppen EFD, tillsammans med främlingsfientliga brittiska partiet UKIP med flera. På rälsarna har Fackförbundet Seko krigat mot Almega i en infekterad konflikt. Människor i strejk mot orimliga villkor. Verklighetens folk i overklighetens land. Glädjande då att Folkpartiet ser problemet. Mindre glädjande att de ser det från ett annat håll. De vill kraftigt begränsa strejkrätten. Krossa den svenska modellen. Om än inte förvånande så ledsamt hur ett regeringsparti så tydligt stöttar företagen och vänder de röstande människorna ryggen så lätt. Särskilt som partiet heter just Folkpartiet. Ett ljus i mörkret då att Seko vann striden. En förlust för partiet. En seger för folket.

Det blåser snålt. Jag upplevde en motvind även för fyra år sedan. Himlen var blå, men långt från oskyldig. Jag minns min frustration över att en trygghet är att telefonen kanske ringer på morgonen. Hur en anställning är att hyras ut till de som för dagen vill ha dig. Hur du är nyttig, så länge du är frisk. Hur du har ett värde, så länge du producerar. Ungefär som jag upplever det nu.

Vingåker, juni 2014. Jag skriver min sista (?) krönika. Jag behandlar något jobbigt, i stil med en kall sommar. Jag halvsitter i min soffa i mitt hus och ser mig omkring. Jag hade planer på att renovera. Standupen har gått bra, det har känts som att jag utvecklats mycket. Snart händer det kanske något. I höst är det val. Framtiden är nu. Det känns som fyra år sedan.

***

Bonus #1 – First Aid Kits "Stay Gold" är sommarens balsam för själen. Du kommer vilja lyssna på den när du solar, när du grillar och när du gråter. Wow-faktor: Over 9000.

Bonus #2 – Fotbolls-VM är i full gång och regerande världsmästarna Spanien är utslagna efter två matcher. Allt jag trodde mig veta om fotboll inför VM gäller visst inte längre. Allt är upp och ned! Skönt då att Bajen håller ställningarna här hemma med 1–3 mot Gais.

Bonus #3 – Även om det inte alltid är glasklart vad jag menar, eller ifall ni tycker att jag är ute och cyklar så uppskattar jag verkligen all feedback jag fått på mina texter. Stort tack till er som läst, förhoppningsvis så ses vi här igen till hösten. Ta nu nubben med måtta och ha en riktigt fin midsommar!