Den som kom undan. Visst har vi alla en
sådan. En plan som aldrig riktigt föll in. Kan vara en person, kan vara
ett ting. En gammal plan bleknar, en ny plan tar form men det är svårt
att inte tänka "tänk om".
Jag har varit lite av en drömmare i hela mitt liv. Tusen idéer på en och samma gång, utan att något egentligen gått i lås. Ständigt nya idéer, planer. Aldrig någon struktur på vare sig hår, kläder eller läxor. Att leva på drömmar är det samma som att leva en halvmeter ovanför marken, man har inget riktigt fäste i något. Fast ibland är det skönt att bara få sväva för sig själv en stund. Men det är lätt att sväva för långt. Det är svårt att se gränsen mellan realitet och fantasi när man promenerar i eufori.
Jag minns mig själv som 15-åring, hur jag åkte runt på min moped. Ensam, ofta länge. Jag trivdes med det, det gav mig perspektiv. Hur liten man är samtidigt som en långtradare susade förbi en. Då var allt jag ville att du skulle åka med bakom mig, att du skulle hålla dina händer i mina jackfickor och att du skulle luta ditt huvud mot min futtiga ryggtavla i skydd mot blåsten. En tafatt dröm men då var det allt som cirkulerade i min lätt andedräktsdimmiga, visirförsedda hjälm. Jag tänker på dig ibland. Jag saknar det. Jag saknar att bara behöva bry mig om just det jag kände för och sudda ut resten.
För ett år sedan drömde jag om ett eget hem, att få vara min egen förmyndare. I dag längtar jag tillbaka igen. Till det bekymmerslösa. Jag blir så lätt nostalgisk, känslan jag får är bipolär. Jag vill göra så mycket än, men det är svårt att staka vägen mot målet när man hela tiden ser över axeln.
Jag drömmer om glansfria dagar, om skitiga dagar utan vare sig struktur eller krav. Om dagar då allt jag gör i dag kändes så väldigt långt borta. Jag tänker ofta på minnen från högstadiet, gymnasiet och alla år man idrottat. Alla små förälskelser i sig som man med största säkerhet inte ser åter av olika skäl.
Det är med ömsom lycka, ömsom vemod som jag tänker tillbaka. Kanske är det regnet som piskar ute som lockar fram det ur mig. Det är höst. Det är mörkt. Då får man drömma sig bort. Du åkte förstås aldrig med bakom min rygg, men det är svårt att låta bli att tänka om, att tänka på dig. Du som kom undan.
Katrineholms-Kuriren, 2010/11/13
Jag har varit lite av en drömmare i hela mitt liv. Tusen idéer på en och samma gång, utan att något egentligen gått i lås. Ständigt nya idéer, planer. Aldrig någon struktur på vare sig hår, kläder eller läxor. Att leva på drömmar är det samma som att leva en halvmeter ovanför marken, man har inget riktigt fäste i något. Fast ibland är det skönt att bara få sväva för sig själv en stund. Men det är lätt att sväva för långt. Det är svårt att se gränsen mellan realitet och fantasi när man promenerar i eufori.
Jag minns mig själv som 15-åring, hur jag åkte runt på min moped. Ensam, ofta länge. Jag trivdes med det, det gav mig perspektiv. Hur liten man är samtidigt som en långtradare susade förbi en. Då var allt jag ville att du skulle åka med bakom mig, att du skulle hålla dina händer i mina jackfickor och att du skulle luta ditt huvud mot min futtiga ryggtavla i skydd mot blåsten. En tafatt dröm men då var det allt som cirkulerade i min lätt andedräktsdimmiga, visirförsedda hjälm. Jag tänker på dig ibland. Jag saknar det. Jag saknar att bara behöva bry mig om just det jag kände för och sudda ut resten.
För ett år sedan drömde jag om ett eget hem, att få vara min egen förmyndare. I dag längtar jag tillbaka igen. Till det bekymmerslösa. Jag blir så lätt nostalgisk, känslan jag får är bipolär. Jag vill göra så mycket än, men det är svårt att staka vägen mot målet när man hela tiden ser över axeln.
Jag drömmer om glansfria dagar, om skitiga dagar utan vare sig struktur eller krav. Om dagar då allt jag gör i dag kändes så väldigt långt borta. Jag tänker ofta på minnen från högstadiet, gymnasiet och alla år man idrottat. Alla små förälskelser i sig som man med största säkerhet inte ser åter av olika skäl.
Det är med ömsom lycka, ömsom vemod som jag tänker tillbaka. Kanske är det regnet som piskar ute som lockar fram det ur mig. Det är höst. Det är mörkt. Då får man drömma sig bort. Du åkte förstås aldrig med bakom min rygg, men det är svårt att låta bli att tänka om, att tänka på dig. Du som kom undan.
Katrineholms-Kuriren, 2010/11/13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar