Högupplösta upplevelser

I söndags var jag och såg Lars Winnerbäck. För åttonde gången. Den här gången var han i Örebro. Att jag är ett stort fan av honom behöver jag förmodligen inte förtydliga. Inledningen till trots så ska den här krönikan inte handla om honom. Den ska handla om något jag upplevde under konserten. Inte musik, det vore för enkelt. Den ska handla om vilken otrolig nörd jag tycks ha blivit.

Jag och min flickvän hade lyckats komma väldigt långt fram, kanske tre meter från scenen. Lars spelade första partiet solo med ett skynke som skymde stora delar av scenen. När det efter några låtar föll, bandet tillslöt och alla lamporna började lysa så tänkte jag, och det här är helt ärligt:

”Shit. Det här är ju Bluray-kvalitet på.”

Det tog ett tag för mig att kunna släppa tanken. Jag försökte övertala mitt undermedvetna att jag inte hade tänkt tanken alls, men jag är tyvärr ingen mytoman så det gick inte.
Men jag lyckades åtminstone förtränga tanken en stund. Ända tills sologitarristen i bandet klev ut på scenkanten. Jag såg honom spela ett otroligt precist gitarrsolo samtidigt som jag tänkte, och även det på fullaste allvar:

”Wow, han är utanför kanten, som 3D!”

Jag skäms när jag säger det, men Lars Winnerbäck spelade Dunkla rum framför mig, och jag kunde inte låta bli att tänka lite på filmen Avatar.

Jag har varit nojig hela veckan för det här. Jag har läst en massa om att tekniken håller på att göra oss dumma, men så här allvarligt kan det ju inte vara. Det får det inte vara!

Jag har inte vågat berätta för min flickvän att jag tänkt dessa tankar. Jag är rädd att hon ska ta ifrån mig mitt tv-spel. Jag försöker imponera på henne rätt ofta genom att visa till exempel hur verklig skogen ser ut i Alan Wake eller hur vattendropparna i Heavy Rain ser ut. Hon blir sällan imponerad av grafiken i mina spel. Hon säger i stället banala saker saker som att ”det regnar ute” och ”vi kan gå ut, det finns en riktig skog vi kan gå till.” Humor har hon i alla fall, det kan man inte ta ifrån henne.

Jag kanske är lite nördig, men jag har en måttstock. Det är att den morgonen jag ser mig själv i spegeln och tycker att min hud ser pixlig ut. Då ska jag lägga in mig på Vårnäs behandlingshem för hdmi-avgiftning.

Katrineholms-Kuriren, 2010/08/21